Postat: 21:11. 2010-08-28

Förlåt, måste jag säga först; jag lovade att komma med en rapport om vårt krismöte, men efter samtalet beslöt vi också att lägga det bakom oss. Jag förstår att ni säkert är nyfikna men för Tobbes skull blir det så här. För vår allas skull kanske. Om vi börjar slåss och bråka så lär vi ju definitivt stryka med i någon attack eller liknande. Vi måste… Nu vet jag inte vad det heter på svenska, men ”snap to it” som de säger på engelska!
         För att göra en lång historia kort har vi rett ut problemen som uppstod då Tobbe gjorde så där. Nu står våra flaskor med trasor i på ett bord och jag skulle tro att både Martin och jag räknar dem var tionde minut… Märkligt att vissa handlingar kan sänka ett förtroende man alltid trott varit bergfast.
         Vi kan gå vidare till mer spännande saker. Ni undrar säkert vad vi hittade vid vår undersökning av byggnaden tidigare idag. Det kanske inte kommer att låta som särskilt mycket, men jag lovar, när man ska försöka sova i ett stort hus med en massa dörrar är det inte speciellt roligt att tänka på just hur många dörrar det faktiskt är!
         Jag vet inte vad klockan var när vi gav oss ut på jakt, men det måste ha varit någonstans kring elvasnåret. Inlägget som jag postade förut, det jag nämnde frukost i, postades klockan 10:31 så om jag räknar lite snabbt kom vi kanske iväg strax efter elva mer exakt. Hehe, jag tappar visst svenskkunskaperna fort; ”strax efter” och ”mer exakt” angående samma klockslag…

Utanför rummen som vi huserar i finns en lång korridor. Det är en sådan där typisk korridor man ser på film faktiskt. Inga fönster, dörrar med glasrutor i och namnskyltar intill, allting målat i grått, och så den givna anslagstavlan med små lappar på. Om jag hade jobbat på ett sådant ställe hade jag blivit tokig!
                      Som tur är så är det bara en dörr man kan komma in till våra rum genom. Det första är något slags konferensrum med ett långt bord på mitten omgivet av stolar med röda dynor. Fönstret som jag nämnt tidigare vetter ut mot torget och fontänen… Till höger, sett från ”huvudingången”, finns ett litet arkiv med papper och pärmar. Det var där Martin avreagerade sig på inredningen! Sedan finns det ett kalt rum som vi sover i också, men det är som sagt tomt.
         Vi hade en ungefärlig bild av hur byggnaden såg ut så det gick snabbt att ta ut riktningen för dagens utflykt. Tobbe gick som vanligt först, den här gången med kofoten i handen. Han hade varit väldigt energisk i förberedelserna för att komma iväg och verkade ovanligt uppåt (nu vet vi varför, men vid tidpunkten här så visste vi ju inte att Tobbe druckit). Martin hade snabbt övertygat honom om att det var en dum idé med molotovs inomhus så den här gången fick det bli närstrid!
         I mittersta ledet hade vi Martin med basebollträet i högsta hugg. Också han verkade på bettet, men med tanke på att det var han som hållit vakt vid det nattliga besöket så hade jag blivit förvånad om han tagit det lugnt.
         Moi, Fredde, gick sist och då föll det på min lott att hålla uppsikt bakåt. Så länge vi var på vår våning kändes det helt ok, men när vi närmade oss trapphuset blev det värre. Eftersom vi inte har vårt basläger, eller vad man ska kalla det, på översta våningen så finns det naturligtvis trappor som går både upp och ned. Det tycks vara en utrymningsväg som vi hittat för det är en sådan där dörr med larmat handtag mellan korridor och trapphus. Väl framme vid dörren stannade vi och lyssnade. Man kunde höra suset från ventilationstrummorna där ute i trapporna, men inget annat verkade röra sig. Faktum är att hela stället var lugnt och stilla. Lugnet före stormen kanske man skulle kunna säga…
         Tobbe tog täten ned för första trappan, Martin följde efter och jag fick den besvärliga sistaplatsen. Nästa gång ni går i ett trapphus med flera våningar över er, tänk efter en extra gång på hur det ser ut. Själva trapporna går liksom från sida till sida och mellan varje trappa finns det en liten avsats där man svänger runt. I mitten finns det där tomma utrymmet som man kan kika ned för. Eller upp, beroende på hur man vill göra.
         Eftersom jag gick sist var det mitt jobb att titta uppåt och bakåt. Inte för att det var långt ned till nästa våning, det var bara två trappor, men känslan av att inte kunna se framåt och nedåt var verkligen obekväm. Jag började inbilla mig att Tobbe inte höll tillräckligt noggrann vakt på vad som fanns där. Det kändes som om osynliga ögon där nerifrån trapporna stirrade upp mot min oskyddade rygg där jag gick, halvt vänd uppåt och med ett avbrutet bordsben som slagträ.
         Glömde jag säga det? Den där röjkniven var ju så gott som värdelös att veva med, så medan vi letade oss in i huset passade Martin på att bryta av ett ben från ett stadigt träbord. Det har en angenäm tyngd och är alldeles slätt!
         Vi kom ned till våningen under oss utan några som helst problem. Dörren in till korridoren var dock ordentligt låst och utifrån trapporna gick det visst inte att komma in. Vi hade en kort överläggning om Tobbe skulle bryta upp den med kofoten, men efter några argument fram och tillbaka enades vi om att fortsätta nedåt. Det var inte troligt att några zombies hade kommit den vägen om dörren fortfarande var ordentligt stängd.
         Sagt och gjort tog vi oss ned ännu ett plan. Trapporna i vårt hus är sådana där vanliga stentrappor man hittar i gamla hus, grå, allmänt tråkiga och med de klassiska metallräckena i mitten kring det öppna utrymmet. Jag hamnade i mitten den här gången och kunde andas ut lite. Martin verkade ta pressen att gå sist betydligt bättre än mig! Han såg lugn ut, basebollträet låg bekvämt lutat mot hans axel i ett slags tvåhandsgrepp och förmodligen var han beredd att golva allt som kom efter oss. Kanske är jag lite feg av mig…
         Som ett bevis på min egen dåliga koll gick jag vid det laget rätt in i Tobbe. Han hade tvärstannat vid avsatsen på mitten, den som hamnar mitt emellan våningarna och han stirrade på dörröppningen nedanför oss. Det verkade inte som att något skrämt honom, men när jag själv tog en titt så önskade jag att han ropat rätt ut istället.
         Smällen som Martin hört måste ha kommit från den där utgången. De här utrymningsvägarna är ju ordentliga grejer, stadiga dörrar med lås, larm och metall i fogarna. Den här hade slitits loss från sina gångjärn och låg halvvägs in i korridoren. Resterna av låskolven hade på något märkligt vis fastnat i dörrkarmen så den stack ut i tomma intet. Martin visslade imponerat bakom mig och vi båda andra hoppade till av ljudet.
         Här hade vi ytterligare en snabb diskussion om hur vi skulle göra. Ett alternativ var att låta det hela vara; det var inte på vår våning och att någonting slagit in dörren här behövde inte nödvändigtvis betyda att de jagade oss. Å andra sidan, om det var oss de var ute efter så var det bättre att veta det på en gång. Vi fortsatte ned till dörren.
         Korridoren var en enda röra. Jag önskar att jag hade tagit med en kamera eller ens en mobil, men av någon anledning så har vi ingenting alls i den vägen! Jag menar, hur många i vår ålder har inte en mobil i fickan. Det måste ha varit höjden av otur den där dagen när allt började gå åt helvete…
         Som sagt, korridoren vi tittade in i såg ut som om något väldigt stort eller väldigt många rusat igenom. Tobbe drog den klipska slutsatsen att vad det än var som varit där så hade saken kommit utifrån trapporna, då dörren vi klev över var intryckt i korridoren, inte tvärtom. Att vi nu var på väg in i samma korridor var ingen angenäm känsla vill jag lova!
         Jag vet inte om jag ska kalla det tur eller otur, men Tobbe tog täten igen och jag fick den lyxiga platsen i mitten. Igen. Fortsatte det så här så skulle jag knappast klara av att gå ensam vid senare tillfällen, men jag var glad över att slippa gå sist. Martin verkade mer eller mindre obesvärad där han gick med sitt slagträ och Tobbe mer smög än gick framåt. Kanske gjorde jag på samma sätt; det är svårt att veta hur man ska reagera när man blir jagad av zombies, men på ett eller annat sätt ser man till att överleva.
         Vi gick längre in i korridoren. I taket hade så gott som samtliga lysrör slagits sönder och det obehagliga minnet av att springa i en mörk tunnel med zombies hack i häl kom tillbaka. Anspänningen blev starkare ju längre vi gick och i Tobbes nacke såg jag hur de små hårstråna reste sig. Han tänkte nog också på tunnlarna. Ändå gick han vidare i det dåliga ljuset, fortsatte oförväget in mellan väggarna med kofoten höjd framför sig…

Oj! Jag måste sluta här. Det är något som händer utanför… Jag fortsätter lite senare!

Postat: 17:35. 2010-08-28

Det här blir en mindre lägesrapport för tillfället. Jag kanske återkommer med ett längre inlägg ikväll… I vilket fall som helst så ska jag berätta om vår upptäcktsfärd i huset och hur letandet efter vapen har gått, men jag gör det nog senare. Just nu har vi lite problem. Ahem… Svårt att veta hur jag ska börja.
          Tobbes inlägg säger det rätt ut; han tog med en flaska sprit som varken jag eller Martin visste om och har visst druckit ur den på sitt vaktpass inatt. Martin är så arg att han inte kan vistas i samma rum som Tobbe och jag är väl på ungefär samma plan. ALLT kunde gått åt helvete på grund av det. Vad hade hänt om ett gäng zombies rusat in bara för att Tobbe inte var skärpt? Fan, han hade väl kastat en av sina flaskgranater och satt eld på oss allihop! Vilket är värst, att brinna till döds eller bli uppäten?!
          Nej, han är i allvarlig onåd just nu och sitter i ett hörn bakom mig. Spritflaskan slog Martin sönder i ren ilska innan jag hann påpeka att vi kunde använt den till diverse grejer. Vapen. Rengöra sår. Gjort är gjort hur som helst. Frågan är vad vi gör åt Tobbe. Det här får inte hända igen! Hade vi varit militärer hade det säkert blivit krigsrätt eller något annat lika otrevligt.
          Lyckligtvis gick det bra nu. Hehe, Martin slog just sönder något i andra rummet. Vi är för övrigt i någon slags kontorsbyggnad nära den stora fontänen i stan, knarktorget ni vet. Om jag reser mig upp och går fram till fönstret så ser jag rondellen och det där konstverket som står mitt i fontänen. Jag vet inte vad den heter men de flesta som bor här i Stockholm känner ju till den. Någon som vill rädda oss från Tobbe? Vi är här i huset, bara att komma hit!
          Nej, allvarligt talat. Det är väl dags att ha ett litet samtal, tre par ögon emellan. Martin lär skälla ut Tobbe efter noter och det förstår jag. Det måste ha varit värst för honom eftersom det ändå var han som hade vakten när något slog i dörrarna i vårt hus. Vi hittade lite intressanta saker där nere (det var två våningar under oss förresten), men jag berättar om det senare. Dags att samtala!

Eventuella oroliga föräldrar och läsare; vi ska inte slänga ut Tobbe från ett fönster eller så, men ni förstår säkert att vi är arga. Jag rapporterar om vårt krismöte i nästa inlägg!

Postat: 10:31. 2010-08-28

God morgon! Jag har sovit rätt gott måste jag erkänna. Kanske är det för att vi har börjat med vaktpass under nätterna som det känns bättre. Hur som helst har jag inte haft en så skön natts sömn på länge. Tror jag i alla fall. Det är inte så länge som vi har varit ute på egen hand och försökt rädda världen…
           Det verkar som att både Tobbe och Martin har skrivit varsitt inlägg under natten som gått; jag trodde aldrig att det skulle hända på en och samma gång, men det är klart att man blir lite ”pratglad” av att sitta ensam uppe. Jag har inte hunnit läsa Tobbes inlägg än, men jag kommer till det lite senare.
           Precis som Martin skrev så vaknade vi av att någonting lät i huset vi sover i för tillfället. Jag antar att jag inte borde skriva att jag sovit gott i så fall, men det var så kort och plötsligt att jag tror det blev värre för Tobbe som skulle ta sista vakten. Det tog inte många minuter för mig att somna igen! Tobbe har dock inte sagt något nu på morgonen så jag förmodar att vi undersöker grejen senare och så är det inte mer med det. Nu tänkte jag fortsätta med biten om hur vi kom hit…

Vi sprang sträckan från första stationen till nästa. Är man uppväxt i Stockholm så vet man att det finns tunnelbana från det stället och vi resonerade som så att det borde vara säkrare i tunnlarna än att springa ute i dagsljuset. Om vi tänkt lite längre innan vi funderade över att gömma oss så hade vi kanske fattat ett annat beslut. Men man lär. Om man lever.
           Vi lämnade pendeltågspåren genom ett hål i ett staket vid stationsområdet och kom ut på gatan som ligger nedanför centrum. Det är inte särskilt stort det här stället; det finns en del butiker och restauranger, industrier och diverse annat smått och gott. Jag hörde någonstans att hela orten existerar enbart för att tågspåren drogs där och folk ville ha möjligheten att åka direkt till sina jobb i den riktiga staden!
           Om man står med ryggen mot stationen och stirrar upp mot husen så får man gå åt vänster för att komma till en trappa ned i tunnelbanan. Man går liksom ned under de stora tågspåren och så in genom spärrarna. Hehe, så där utan stress kändes det nästan märkligt att inte hala fram kortet och dra det för att komma in!
           Spärrarna såg förfärligt övergivna ut. Det låg en tidning mitt på golvet, det vanliga skräpet och en sak som fick oss att tveka. Långa, fingersmala spår av något rödsvart var draget över ena väggen. Ni vet det där gulvita kaklet som sitter överallt i tunnelbanan? En hel vägg var full av de där spåren, som om någon fingermålat blod över den! Det var bara tur att vi inte hittade någon död typ eller så också, för då hade vi nog dragit direkt. Hade det varit en film det här så hade tidningen prasslat i en vindstöt från tunnlarna och kuslig musik hade skrämt tittarna. Hehe…
           Det vore ju jävligt ballt om det blev film det här. Om vi dör kanske det händer. Undrar om jag hinner skriva några sista ord i så fall?
           Nere vid spåren var det minst lika ödsligt som uppe i biljetthallen (så heter det ja, biljetthall!) och turen höll i sig för oss. Jag ska försöka beskriva det man såg från dörrarna ut på plattformen och om Tobbe eller Martin vill lägga till något så får de göra det sedan.
           Det var dåligt upplyst till att börja med. Kanske hälften av lamporna fungerade och de flesta som fanns i vår del av plattformen lyste, till min stora lättnad. Martin verkade upptagen med att försöka se åt alla håll samtidigt och Tobbe tycktes inte alls bry sig om hur det såg ut. Jag antar att det är tur att jag försöker snappa upp ett och annat… Nära mitten var det emellertid något som rörde sig. Jag såg det först och kände hur det isade till i bröstet. Med en vinkning lyckades jag peka ut rörelsen för de andra och med alla sinnen på helspänn smög vi vidare. Tobbe gick först, den här gången med baseballträet. Av någon anledning verkar jag hamna i mitten varje gång vi ska förflytta oss på det här viset, men jag antar att jag borde vara tacksam för att slippa gå sist. Martin höll vakt bakåt…
           Vår oro visade sig vara rätt onödig. Det som rörde sig, upp och ned, med en liten gnista av elektricitet vid ett kabelfäste, var en hiss. Jag hade bara sett hisskablarna glida upp och ned i schaktet så naturligtvis hade jag börjat undra. Tobbe fnös avfärdande den här gången och gick fram till hissen för att kika närmare.
           Enligt hans rapport verkade det som att själva hissbiten hade fastnat någonstans mellan gatuplan och plattform, eller hur man nu ska säga det, jag är ingen montör. Martin föreslog att vi skulle ”ge fan i att sitta stilla och dra istället”, men Tobbe var nyfiken. Maken till smäll har jag nog aldrig hört!
           Tobbe den idioten sträckte in slagträet han hade mellan de halvstängda dörrarna och bände upp dem helt och hållet. Det skulle han inte ha gjort. Hisskabinen (vi kanske kan kalla den kabin) kom flygande ned, klippte av baseballträet och nästintill Tobbes arm innan den slog i botten med ett dån som måste ha hörts hur jävla långt som helst! En skur av glasbitar kastades ut från hissen och en av dörrarna slets av från sitt spår. Dammolnet som kom upp och ut var otroligt, kompakt, grått, you name it.
           Vi stod som fastfrusna alla tre och bara stirrade på det. Det är sådant där man ser på film, hissar som kraschar och exploderar, men ni ska veta att verkligheten slår alla de där filmerna! Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan av det. Smällen ekade liksom genom hela betongplattformen under oss och skakade kroppen från insidan, som om en jättelik bas spelat rockmusik i ett hemligt rum där nere. Om ni någonsin får chansen att se en hiss krascha, ta den. Det är så häftigt!
           Det visade sig vara ett misstag att stå still. Martin var den som reagerade först och ryckte tag i mig och Tobbe. I den bortre änden av plattformen blev det något fel med elen. Kanske hade smällen orsakat något elfel i kablarna som går överallt. Kanske var det bara ren och skär otur, men faktum är att de få lysrören som lyste lite halvhjärtat där borta började dö.
           Känslan av film kom igen. Hur många gånger har man inte försökt förstå hur det känns för personen på TVn att stå och se hur lamporna slocknar en efter en? Mörkret kommer närmare och närmare, man vet att någonting lurar där i skuggorna… Jag skäms på inget sätt för att säga att det är bland det mest fasansfulla jag varit med om.
           För varje lysrör som slocknade blev mörkret allt tätare där nere på plattformen. Jag bad Tobbe tända en av sina flaskor så att vi skulle få något litet ljus i alla fall, om nu varenda lampa bestämde sig för att slockna. En blick på Martin avslöjade att han blundade hårt och viskade något för sig själv. Det såg ut som att han bad. Förmodligen gjorde han rätt i det.
           När Tobbe väl fick fyr på en av trasorna var det så gott som helt mörkt på plattformen. Jag nämnde ju att vi hade turen att få flest fungerande lysrör i vår ände, men det visade sig vara dubbelt; när ljudet av en svängdörr som slog igen där borta i mörkret hördes så var det ju självklart att vi syntes lika bra som i solljus. Dunsen av dörren kom igen, ekade en gång… Ekot avbröts av hur två dörrar slog, fram och tillbaka… dunk-dunk-duns.
           Jag mådde illa av rädsla vid det här laget. Det skrapade obehagligt från andra sidan, sedan kom ljudet av en dörrjävel till. Dunk-dunk-duns. För er som inte känner till de här dörrarna så slår de förbi sin ram två gånger innan de stannar på plats. Dunk, förbi. Dunk, förbi igen fast lite kortare. Duns, fast i ramen.
           Det spelade ingen roll hur många det var. I mörkret kunde vi ändå inte se dem. Jag slet blicken från den ogenomträngliga svärtan framför oss och såg först på de andra två. Tobbes läppar var hopknipna till ett smalt streck och tårar som han antagligen inte själv märkte av drog spår i hans dammiga ansikte. Martin grep om sin kofot med båda händer men såg märkligt samlad ut nu. Beslutsam. Hur jag såg ut vet jag inte.
           Ett hårresande tjut där i mörkret fick oss att hoppa till och sedan började en mardröm utan like. Ljudet av steg och hasande fötter var betydligt närmare nu och det var hög tid att sticka. Tobbe slängde sin molotov på ren instinkt och den exploderade mot plattformen i ett moln av blek eld. Vi stod nästan vid mitten, rätt nära hissen. De stod på andra sidan elden och glodde på oss med sina hungriga, döda, lysande ögon. Vi vrålade ut i ren skräck och vände på klacken. 
           Tobbe var först att hoppa ned på spåret och fly in i tunneln, Martin nummer två och jag sist. Adrenalinet pumpade ut i blodet och fick oss att springa fortare. Jag vet att jag tjatar om det, men fastän Martins knä var dåligt så höll han avståndet bakåt till mig och han knappade in på Tobbe. Det kändes som att jag blev lämnad efter…
           För varje framkastat steg jag tog, varje gång skon slog ned i det ojämna gruset mellan rälsen, förväntade jag mig att en klolik hand skulle fånga in min tröja och hålla mig tillbaka. Illamåendet var som bortblåst nu och vi rusade vidare genom mörkret. Fråga mig inte hur Tobbe såg var han sprang, men det fanns ett litet, knapphändigt ljus i tunneln. Det var tillräckligt för att jag skulle se Martins ryggtavla framför mig och det var den som betydde räddning nu. Aldrig hade jag varit så glad att vi var tre som gjorde det här, att jag inte var ensam där nere.
           Hur länge eller hur långt vi sprang har jag ingen aning om. När ljuset från nästa station dök upp som en port ut till en värld av ljus var det himmelriket en liten stund. Tobbe sprang ut först från tunneln och fortsatte en bit till. Vi stannade på mitten igen, stående på ena rälen och lutade oss mot plattformskanten. Jag stirrade som förhäxad på tunnelmynningen vi just kommit från. Väntade, väntade, väntade. Och mycket riktigt… Det tog på sin höjd tre-fyra minuter innan ett osammanhängande mummel hördes, blandat med ljudet av många trampande fötter.
           Man kan fråga sig hur fort en zombie springer. Frågar ni oss så är det alltid för fort. Vi har varit ute i fem dagar och det känns som en månad. Man börjar snabbt anpassa sig till den rådande situationen.
           Det var dags att springa igen. Martin tog täten den här gången och Tobbe och jag sprang sida vid sida bakom honom. In i tunnlarnas mörker, in i det svarta gapet vid stationens ände och så vidare. Under vår språngmarsch hann jag med att tänka lite och dessutom få fram några flåsande förslag till de andra.
           Att lämna tunnelbanan vid nästa station var oerhört frestande, men vi förkastade idén eftersom det skulle bli svårare att hitta in till stan ovan jord. Jag längtade verkligen efter dagsljus. Martin var den som påpekade att det var lättare att ta sig fram i tunneln.
           Jaja, creds till dig, Martin. Du gör ändå ingen nytta nu! Haha! Fixa ditt knä istället!
           Ursäkta, det är svårt att skriva när de läser över axeln på mig. Tunnlarna ja… Vi sprang förbi ytterligare fem stationer på vår färd mot centralstationen. Vid ett tillfälle var jag rädd att vi på något sätt sprungit vilse, hur man nu kan göra det med tågspåren som visar vägen, men det var så långt mellan två stationer att det kändes som om vi aldrig skulle komma fram.
           På ett stort ställe, där två tunnelbanelinjer möts, fanns det folk. Eller zombies. Jag räknade till fyra och senare berättade Martin att han hade sett en grupp på betydligt fler stå vid en av trapporna upp till gatan. Vi sprang så fort benen bar oss och drivna av rädsla. Man vill inte ens tänka tanken på hur det skulle kännas att bli levande uppäten!
           En av dem jag räknade såg ut att titta på mig. Ögonen med sitt märkliga, spökljus. Kläder som var stela av levrat blod. Det kanske var mängden adrenalin i mig som fick min hjärna att registrera alla detaljer; zombiens fingrar ryckte oupphörligen när vi så tyst vi kunde smet förbi hela plattformen. Den vaggade lite och hakan hängde slapp, vände sig sakta om efter oss och stod sedan orörlig när vi försvann in i nästa tunnel.
           Lättnaden att komma ut på en station och se skyltarna säga att det var just centralstationen vi kommit till var enorm! Nu visste vi var vi var, hur vi skulle gå ut och framförallt hade vår plan fungerat. Det blev en jättekick bara det!
           Att hoppa upp från spåret till plattformen kan tyckas vara en enkel sak, men det är högre än vad man kan tro. Vi som är tre relativt långa grabbar har inga större problem med det så länge man kan ställa sig på rälsen. Däremot kan jag föreställa mig att en kortare person skulle få svårt att ta sig upp om han eller hon ramlat ned. Rätt många olyckor måste ha skett på det viset…
           Vi lämnade tämligen kvickt tunnelbanan genom en uppgång som ledde ut till det ökända knarktorget i Stockholm. Synen av de svartvita trianglarna ute på torget ökade i varje fall min lättnad och jag gissar att de andra kände på samma sätt. Vi hade verkligen fixat det så här långt. Nu var det bara en fråga om att hitta ett ställe att sova på och använda som utgångspunkt för jakten på mer ordentliga vapen. Sedan… Sedan skulle vi se till att fixa resten också.

Pratar jag för mycket här? Det känns som att jag skriver hemskt långa inlägg varje gång jag sätter mig vid datorn… Martin och Tobbe kanske kommer dit de också, men än så länge är det jag som står för berättandet. Jag får tvinga de andra att skriva mer!
           Nu är vi alla på samma ruta i alla fall. Det är morgon här och vi ska peta i oss lite frukost; det blir bröd och makrill från vår underbart lila tygkasse! Sedan börjar sökandet efter vapen, som sagt.

Det känns bra det här. We’ll be in touch!

Postat: 07:12. 2010-08-28

Vad är allt det här värt? Vad betyder det att vi lever idag, just nu och bara vi tre?
             Martin och Fredde sover. Jag har vakten nu och läste Martins inlägg i den här jävla bloggen för en stund sedan. Eller om det var en timme sedan, jag vet inte så noga. Poängen är att jag inte riktigt är på humör för att tänka. Fredde är den som skriver det skönlitterära och för det ska han ha cred. Faktiskt. Jag förväntar mig inte att han ska vara som jag; jag?
            Tobbe. Det är detta jag. Benägen att döda det som rör sig. En vilja att döda den som försöker döda mig. Vad ska det leda till det här, om det bara är jag, Fredde och Martin kvar? Vi kan inte återbefolka jorden, eller hur?!
            Så whatever. Vi har vårt jobb och vi ska se till att göra det. Men först måste vi överleva till morgonen när vi alla är vakna. Förresten. När vi ändå pratar om det, Martin skrev något om att han blivit rädd för saker och ting. Bullshit om ni frågar mig. Här är tyst som i graven, men Martin kanske har andra demoner med sig. Haha! Det vore just något, om Martins knä var dåligt för att han blivit biten av en zombie och så blir han en zombie sedan!
            Hm… Jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med vad som ska hända. Fredde är liksom “the mastermind” för vad vi håller på med just nu. Men det löser sig säkert. 
            För tillfället är vi inne i stan och ska leta reda på lite vapen, det är planen som jag förstår det. Ok, visst, jag var med och utformade planen i vår stuga, men jag minns inte allt av den. Konstigt. Men det kanske är sådant som hander. Jag har aldrig varit den detaljerade typen som Fredde eller Martin.
            Hur som helst… De andra lär nog vakna snart och jag kanske inte borde skriva det här just nu. Låt oss saga att jag tog med en flaska sprit utöver våra molotovs! Saker och ting kan behöva en knuff i rätt riktning ibland, tycker ni inte?

Vi får fortsätta vårt förbannat intressanta samtal en annan dag!

Högaktningsfullt,

Tobbe the Terminator

Postat: 01:46. 2010-08-28.

Det är natt. Fredde och Tobbe sover. Tror inte att de vet hur mycket som händer här egentligen och det är kanske tur. Jag hör en massa saker utanför och vill inte se ut alls. Det är rätt skönt att sitta här inne dock. Veta att vi är tre och inte en. Ensam… Skönt att inte vara ensam trots att de andra sover. Det är natt..
            Dagen har varit tung, rättelse på en gång, dagarna har varit tunga. Mitt knä gör rätt ont nu igen men det är inte mycket att göra förutom att vila när jag kan. De andra verkar fatta att det är jobbigt för mig…

Helvete vad rädd jag blev nyss! Någonting slog som fan i en dörr i huset vi är i och Tobbe och Fredde vaknade av det också. De verkar inte särskilt förvånade längre. Jag undrar hur länge vi kan hålla ut. Hehe… jag säger visst inte så mycket här… Får öva. När de andra inte ser det.

Det känns som om världens bekymmer
ligger på mina axlar,
och de blir bara fler,
bördan bara tyngre…

Postat: 23:28. 2010-08-27.

Finns det någon som läser det här? Är det över huvud taget någon annan som lever?

Det här kommer att beskriva vår färd till stan, datum 26e och 27e. Tänk på att jag skriver det här ur minnet så det kan bli fel någonstans, hoppas ni har överseende med det.

Morgonen den 26e såg vi till att sova ut, så gott det nu går när man sover så lätt och lyssnar efter varje ljud. Men vi fick i alla fall mer än åtta timmar vardera. Martins knä verkade efter omständigheterna bra och han lindade upp sitt bandage för att titta på det. Jag kan inte särskilt mycket om skador och sådant, men svullnaden verkade ha gått ned. Jag och Tobbe (det är alltså Fredde som skriver, om ni inte listat ut det redan!) kände det som att vi hade en fått en god start på vår dag!
            Frukost blev, till allas förvåning… Kall ravioli och med efterrätten konserverade persikor! Fan vad gott det var att sitta med de där persikohalvorna och kladda ned fingrarna med sockerlag. Det var läge att njuta lite; dagen skulle ju ägnas åt projektet ”Get to town” så vi tänkte att om någon av oss inte överlevde så skulle man ändå ha fått en god frukost.
            Mmm, jag blir sugen bara jag tänker på det nu. Men jag ska inte tänka på mat nu, jag ska fortsätta med historien.
            Sagt och gjort, kring 12-tiden bestämde vi oss för att det var dags att sticka iväg. Jag måste erkänna att jag var nervös inför vad som väntade och hade jag vetat vad som skulle ske senare i tunnelbanans tunnlar så hade jag inte rört mig ur fläcken.
             Jag fick jobbet att packa ihop datorn och tillbehören till denna. Ryggsäcken som vi använder som datorväska börjar bli lite sliten, men än så länge håller den. För säkerhets skull tryckte jag ned en tjock tröja som ett slags skydd mot stötar och det kändes rätt bra att ha något mjukt lindat kring datorn, speciellt när jag drog på mig väskan på ryggen. Idén att springa runt med en kantig laptop genom stan var inte riktigt något som tilltalade mig.
             Martin är på något vis ansvarig för vår proviant så innan vi gav oss iväg tog han med sig baseballträet och gick till huset vi bor vid för att plundra skafferiet igen. Han kom tillbaka med två burkar ravioli, någon slags makrill i platta burkar och två brödlimpor. Att vi inte hittade brödet förra gången förstår jag inte, men Martin gjorde ett bra jobb den här morgonen och det förbättrade humöret ytterligare. Maten packade vi i en lila tygkasse som låg under bäddsoffan i vårt lilla hus. Konstiga saker man kan hitta i en del människors hushåll…
              Vapenansvarige Tobbe såg över vår magra arsenal utrustning och gjorde sedan sin egen lilla ”raid” in i huset för att leta starksprit. Både Martin och jag blev förvånade när han återkom med fyra flaskor vodka av något okänt märke och en flaska Absolut. Det verkar som att våra omedvetna hyresvärdar tyckte om att festa! På bara en kort stund lyckades Tobbe faktiskt göra fyra molotov cocktails och jag tror att vi alla tre blev rätt exalterade av detta; det tog oss bara två minuter att bestämma oss för ett litet test ute på tomten.
              Tygtrasan som vi hade i flaskan var ett sönderrivet lakan från soffan och när Tobbe väl låtit lite sprit sugas upp av tyget så satte vi fyr på den med en tändare. Resultatet när vi slängde flaskan, eller granaten kanske man ska säga, var minst sagt häftigt. Det kom liksom en våg av hetta, elden slog ut i ett moln och gräset tog eld! Lyckligtvis var det ju en gräsmatta så vi kunde stampa ut elden, det var bara smålågor eftersom gräset var så kort. Men det kändes väldigt bra att ha något mer än bara slagträn och kniv!
             Och med det var det hög tid att sticka. Vi slog igen dörren till vårt lilla svarta hus och steg ut på gatan. Tre unga grabbar. Ensamma. Beväpnade med vad vi kunde hitta. Vi skulle överleva. Vi… skulle döda… alla… som kom i vår väg.
             Ok, ledsen för dramat, jag kunde inte låta bli. Jag måste ta en kort paus och vila ögonen. Klockan är närmare midnatt och ljuset från datorn gör det jobbigt att stirra på den. Strax tillbaka.

Så, fortsättningen… Vi gick till fots mot tågstationen i centrum. Alla tre visste vi åt vilket håll den låg och det var inte särskilt långt. Problemet som jag såg det var hur det skulle bli när vi kom till alla affärer och hus som ligger mellan stationen och oss. Jag påpekade det för Martin och Tobbe och vi hade en kort konferens en korsning. Bra med fyra riktningar att kunna springa åt om vi blev anfallna! Ska man överleva så gäller det att tänka taktiskt.
            Hur som helst insåg vi snart att bästa chansen att hitta en bil och försöka köra till stan var att gå till centrum och börja leta. I värsta fall kunde vi alltid följa tågspåren. Det är bara tre stationer och resan med tåg tar typ en kvart så det borde funka att gå eller småspringa längsmed rälsen. Några tåg som körde skulle vi ju knappast stöta på.
            Vi gick på småvägarna i villaområdet och överraskande nog fick jag ta ledningen. De andra två trodde att jag hittade bäst och till min egen förvåning lyckades jag föra oss rätt på första försöket. Kanske mitt lokalsinne inte är så dumt ändå. Vid ett tillfälle såg vi något som rörde sig i ett hus som stod en bit fram. Jag vet inte vad det var men skuggan var för stor för att vara ett djur så jag antar att det var en person, zombie eller whatever… Vi tog till höger i korsningen som vi stod i och märkte inget mer. Hjärtat slog några extraslag just då!
             Sista biten ned till centrum gick bra för oss. Det var en väg som mer eller mindre förde oss i rätt riktning hela sista biten. Martin upplyste Tobbe och mig om att han kände igen sig när vi tog sista nedförsbacken och skymtade vårdcentralen vid slutet. Både Tobbe och jag visste att vårdcentralen ligger i utkanten så det var dags att bli på alerten.
            För er som vet vilket ställe jag pratar om så är det en backe som korsas av en liten väg och sedan slutar backen i en T-korsning. Går man rakt fram så kommer man in på centrumområdet och gångvägarna där, tar man höger eller vänster så är man kvar på vägen. Svårare än så är det inte. Mellan den här lilla vägen och den tvärgående finns det bara ett hus. Intill staketet stannade vi därför och samlade oss lite, snackade ihop oss om planen igen. Det var nu det gällde. Att ta sig till tåget skulle bli det svåraste vi gjort hittills; om det fanns zombies någonstans så var det i centrum, med alla människor och så.
            I vapenväg fick jag baseballträet, Martin tog kofoten och Tobbe plockade med tändare och molotov. Det kändes konstigt att sitta där, förbereda sig på att springa mellan husen och affärerna, hela tiden på helspänn och hålla utkik efter andra. Den filmiska känslan var stark för alla tre. Nu gällde det faktiskt liv eller död.
            Iväg! Vi kom på benen och började småspringa, korsade den där vägen jag nämnde och in mellan två hus, varav det till höger är vårdcentralen och till vänster är det bostadshus. Det är en kort bit innan nästa väg kommer. Genast märkte vi hur onaturligt tyst det var och bara det var jävligt obehagligt. Vägen som går genom centrum är någon slags promenadstråk som korsas av bilvägar, också de små, men alla hus och träd och annat skit gör det svårt att se.
            Vi tog oss över första övergångsstället (fast vi sprang över gatan, fy!) och in mellan bankhuset och något annat stort ställe. För att klargöra en sak kan jag säga att Tobbe, Martin och jag, vi har alla varit här i detta centrum förr, men det är en sak att handla lite och en helt annan sak att på militäriskt vis skynda från skydd till skydd och nervös så att svetten rinner.
             Mitt grepp runt slagträet var blött och halt vid det här laget men jag höll i så att det gjorde ont i fingrarna. Tobbe klickade med tändaren och höll en flaska till hälften höjd framför sig. Martin… Martin grimaserade och hade helt klart svårt att hänga med. Jag försökte hålla nerverna i styr men det var svårt när objudna tankar om att ”rädde sig den som kan” hela tiden dök upp. Stackars Martin.
            Missförstå mig inte nu, Martin är här med oss, men vägen hit var tung för honom. Hans knä hade behövt mer vila…
            Ni som inte har varit på platsen jag skriver om just nu, jag hoppas att ni får en duglig bild av vad som finns. Det är i stort sett en enda gångväg som leder mellan två bilvägar och på båda sidor finns bostäder och affärer. Hus överallt med andra ord och några buskage med tillhörande träd. Några bänkar för gamlingarna att vila på finns det också.
            När vi hade tagit oss förbi de där bänkarna var jag så nervös att jag kunde spy. Tobbe var först framme vid husväggen vi siktade på och när han hukade intill den såg jag hur hans ögon oupphörligen flackade av och an i jakt på fienden. Fienden. Jag trodde inte att jag skulle tänka på personerna i vårt område som fienden, aldrig någonsin. Det känns sjukt att göra det.
              Jag sjönk ned bredvid Tobbe och Martin kom precis efter. Vi tog en minut att hämta andan där. Från vår plats kunde vi se mataffären på andra sidan gången, eller det lilla torget kanske man ska säga. De automatiska dörrarna var stängda men eftersom strömmen finns kvar på de flesta ställen så tänkte vi att de borde fungera. Vi såg på varandra. Att snabbt plundra affären på lite mer konserver var en chans som var för bra att missa.
              Vi tog oss på fötter och styrde stegen mot affären. Emellertid visade det sig att dörren var låst, men när vi ställde oss framför fotocellen som styrde den så klickade det i maskineriet. Strömmen funkade men affären var stängd. Med ett nervöst skratt slog Martin kofoten i dörrlisten och vi fnissade. Ska man råna ett ställe ska man definitivt göra det vid ett sådant här tillfälle!
              Det var ett misstag. Så är det. Rakt av. Ingen av oss tänkte på att det förstås var larmat i lokalen om nu ägaren hade brytt sig om att låsa dörren. När Martin bräckte upp låset med kofoten tjöt det som fan och jag blev så rädd att jag nästan rusade därifrån. Tobbe såg ut som att han svalt ett vrål av skräck och Martin var vit i ansiktet. Det blev vårt första misstag den här långa dagen, denna 26e augusti!
             När larmet gick insåg vi alla tre att det var rätt kört för oss. Ljudet skulle ju locka till sig varenda levande varelse inom 100 meter eller så. Här var jag faktiskt lite våghalsig och ville plocka lite från de närmaste hyllorna, men Martin släpade med mig bort från affären. Tobbe stod redan mitt ute på det här torget och spanade åt alla håll. Vi försökte se åt alla håll samtidigt och det misslyckade försöket måste sett löjligt ut om man tagit det hela ur situationens allvar. Jag såg dem först.
             I efterhand berättade Martin för mig att jag blev lika vit i synen som han när larmet gick och allt jag fick fram var panikslaget ”tiii… tiii-tiitta”. Hade vi suttit i skolan så hade de retat mig i veckor. Nu… Ja, jag önskar att vi hade varit i skolan och att de retat mig livet ut!
            Det var en större grupp av zombies (lika bra att kalla dem det från och med nu för de är INTE mänskliga!) och de verkade följa vårt spår bortifrån vårdcentralenhållet. Hur många män och kvinnor det var vet jag inte. Allting hände så där på en och samma gång igen. Jag kanske har nämnt det förut. Tobbe var den som återfick förnuftet först och skrek att vi måste sticka.
             Han tände sin molotov och höll den redo, beredd att kasta mot fienden. Själv fick jag någon slags black-out för det är ett kort, kort glapp i minnet där. Det känns ungefär som att jag blundade i ett par sekunder innan Martin gav mig en örfil och jag vaknade till igen. Då hade Tobbe redan kastat flaskan mot zombierna och satt eld på flera av dem. Kusligt. Det brann över hela kroppen på en mansfigur men han sade inte ett ljud. Inget skrik, inga stön av smärta, ingenting.
            Vi sprang och adrenalinet hjälpte återigen Martin att få upp farten. Från torgplatsen kan man ta två vägar. Den ena leder till en gata där biblioteket ligger, den andra går åt höger om man tänker sig att man står med ryggen mot gångvägen där banken och vårdcentralen ligger. Vägen till höger är också den som blir närmast om man ska till stationen så självklart valde vi den som gick till vänster, mot biblioteksgatan.
             De zombies som inte tagit eld var fortfarande efter oss och hade kommit äckligt nära. Vi rusade för allt vad tygen höll och lyckades få ett litet försprång. Ut på gatan kom vi, tvärvände och sprang åt höger för att komma rätt till tågstationen. Nu hade vi fått upp farten och det kändes en liten aning bättre att vara på språng! Utanför biblioteket stod emellertid två misstänkta figurer…
             På något vänster hade jag tagit täten från vår sväng och det var jag som först blev upptäckt av de två zombierna. Den ena stirrade på mig. Ögonen lyste paradoxalt nog på ett dött vis, om nu något kan lysa dött. Den såg väldigt hungrig ut. Nummer två började röra sig mot oss så snart den fått klart för sig att vi inte var av samma sort. Jag saktade in något, hörde att Tobbe och Martin var precis bakom mig och svingade sedan slagträet i mina händer med full kraft. Nu var det slut på den inre friden, mord skulle begås…
             Mitt slag träffade varelsen mitt över ansiktet och knäckte näsan, pannan och jag vet inte vad. Mörkt blod slog ut i en sorts explosion utåt och det kom en del över mina armar. Som alla vet ska blod egentligen vara varmt, 37 grader eller vilken temperatur kroppen nu har, men det här var kallt, klibbigt och alltigenom otäckt. Kraften i slaget skickade zombien rätt ned i asfalten. Benen ryckte okontrollerat när jag rusade förbi den, som om den ville ta sig upp och fortsätta efter.
             Zombie nummer ett stod fortfarande bara stilla och Tobbe knuffade den ur vägen när han sprang förbi mig; han hade inte behövt sakta in och sikta med något baseballträ för att golva en fiende så han hade god fart! Hade det varit en tant han knockat så hade hon nog brutit på lårbenshalsen och varenda ben i kroppen, men den här gången var det ingen av oss som kände någon skuld.
             Så fort det gick sprang vi över de sista dubbelgatorna som ligger mellan biblioteket och stationen. Det fanns inte tid att leta bil så vi tog trapporna upp för att komma fram till spärrlinjen. Någonstans i mitt huvud snurrade tanken att vi kanske kunde bli av med några förföljare vid en sådan. Zombies kanske inte kunde hoppa… Kan de det? Vad vet jag…
            Vår panik började snabbt ersättas av utmattning vid det laget. Man kan inte fly särskilt länge, med andan i halsen och rädslan ända upp till öronen, innan man rentav blir förbannat trött. Jag hoppade över spärren ovanför trapporna, kastade ett öga bakåt för att se om Tobbe och Martin hängde med, och sprang sedan ned för rulltrapporna som leder till plattformen.
            Det var med en känsla av lättnad jag trängde mig ut genom de automatiska dörrarna ut till spåren och stannade för att vänta på de andra. Jag flåsade av ansträngning och ett ögonblick, ett kort ögonblick, tillät jag mig själv att blunda hårt och samla mig. Det hade varit nära den här gången. Jag har alltid sagt att jag inte är rädd för att dö, men jag vete fan om jag tänker säga så nu.
            När mina två kompanjoner kom ikapp mig hoppade vi ned på spåret för att följa det in mot stan. Det är lätt, bara ta sig längs rälsen tills man kommer till ett bra ställe att klättra över stängslet på. Vart våra förföljare tog vägen är jag fortfarande osäker på men det var ingen efter oss när vi väl började jogga från stationen. Jag vet inte hur många gånger jag kikade över axeln för att titta efter dem, men varken jag, Martin eller Tobbe såg någon. Kanske fastnade de i spärren, kanske lämnade vi dem bakom oss när vi svängde upp för trapporna. Det är trots allt ett trapphus med väggar och tak man inte ser igenom.

Jag börjar märka att det här tar längre tid än jag trodde från början. Ni får helt enkelt vänta lite till på nästa del för nu måste jag vila. Martin och Tobbe sover sedan ett par timmar och jag ska bara vara vaken en timme till innan det är dags att väcka Martin för hans pass. Ja, just det, vi har börjat hålla vakt om natten nu. Jag sade ju att det senaste dygnet varit omtumlande.
              Vi kommer att fixa det här. Vi är fortfarande tre och om nu Martin får vila lite så borde hans knä bli bättre. Till min familj vill jag bara säga att jag tänker på er, mer och mer för varje dag… Hehe, tur att de andra sover, för jag känner hur det bränner bakom ögonlocken. Tårarna vill falla men får inte. Vi hörs.

Klart slut.

Postat: 19:07. 2010-08-27.

Eh… Tre dagar har det gått sedan sist. Ska man räkna dygnsmässigt så är det tre dagar sedan jag, Fredde, skrev något och ungefär två och en halv dag sedan Tobbe skrev sitt inlägg. Det trodde jag aldrig om honom faktiskt; han har alltid varit den som skrattat åt att uttrycka sina känslor i text! Taskigt för dig, Tobbegrabben, men den här gången vinner jag!
             Nåja, jag får väl be om ursäkt för att det tagit lite tid att uppdatera det här stället, men sanningen att säga har det varit lite hektiskt de senaste dagarna, och då överdriver jag inte! För tillfället är vi alla tre här på och en och samma plats. Det är kanske inte så märkligt ändå, nu när jag tänker efter, men Martin var ju som bekant ute på eget uppdrag för några dagar sedan och Tobbe kunde ju lika gärna blivit kidnappad av utomjordingar.
             Den 25 augusti tillbringade vi hela dagen i vår stuga. Jag kallar den vår för att ingen annan verkar vilja ha den numer och det kändes väldigt bra att ha den som en slags fast punkt för stunden. Vi satt emellertid inte sysslolösa och stirrade in i väggen, inte då! Mest av allt diskuterade vi vad vi skulle göra och vad vi ska ta oss för i framtiden om nu inget drastiskt händer. Jag tror inte det finns mycket av någon polis eller militär kvar som kan göra något…
            Vad vi talat om är hur det ser ut med att ha ihjäl folk. Eller zombies, det kanske är mer rätt nu för tiden. De är som hämtade ur en film i alla fall och att de anfaller folk går ju inte att ta miste på, inte efter vår lilla sammanstötning häromdagen! Konstigt nog känner jag mig rätt lugn ändå. Vi redde ut situationen och här sitter vi nu. Det som sporrade oss till att göra upp planer var några rader ur dikten Tobbe fantiserade ihop.
            Ja, du fantiserade, Tobbe! Det var fan inte mycket till dikt men så är du också lite ny på det här, haha!
            Jag vet inte hur Martin tänker kring att göra något mer än bara klara sig från dag till dag, men efter en natt med dålig sömn och idéer är Tobbe helt inställd på att göra en insats för det bättre. Själv vet jag inte riktigt var jag står, men det lutar åt att vi följer Tobbes plan nu, den som fick vara grunden till vår gemensamma plan jag nämnde nyss. Resonemanget vi följer går lite förenklat så här:
            Antingen kan vi sitta stilla i något litet hus och trycka tills någon kommer och räddar oss, eller(!), så kan vi göra slag i saken och ta tag i den här röran! Vi kanske måste inse att vi inte kommer att bli räddade av någon häftig kille i uniform som hoppar ut ur en helikopter med automatkarbinen smattrande för att ta kål på fienden (yeah!).
             Det som talar emot idén att göra något själva är att vi helt enkelt inte har någon som helst utbildning i överlevnad, vi har ingen utrustning, vi har knappt mat för dagen och nästan inget vatten, ingen riktig koll på läget och framförallt inga direkta vapentillgångar. Där är vi alla tre överens. Ska vi ut och ”förbättra samhället” så kommer det att krävas seriösa grejer. Frågan är var och vad vi kan få tag i? Hur använder man typ skjutvapen? Ingen av oss har någon utbildning för sådant och lumpen lär vi ju inte få göra nu.
            Å andra sidan, och här kommer vi till biten som Tobbe gillar, så finns det rätt mycket som talar för att vi tar på oss arbetarhandskarna! Överlevnad? Vi är i en stad och lär ju kunna hitta konserver överallt. Det är ett litet problem liksom. Utrustning får vi väl improvisera ihop allt eftersom… Mat och vatten tror jag att vi täckte in i punkten överlevnad. Koll på läget? Vad ska vi med det till och hur påverkar det oss egentligen; ingen lär ju gnälla på att vi tog för oss i matbutikerna av det som ingen kan köpa ändå och om det nu är så att militären håller på att städa upp överallt så lär vi ju märka det.
            Då återstår vapenfrågan och där har vi spånat ihop lite redan nu. Baseballträet har visat sig vara pålitligt än så länge, röjkniven verkar usel och alldeles för slö för att hugga i något med och kofoten är ju härligt tung. Sedan kommer vi till de mer avancerade grejerna.
            Hemgjorda molotov cocktails lär ju inte vara så svårt att göra. Tobbe pratade om att han visste precis hur man gör, men för säkerhets skull ska vi nog ta en titt på nätet innan vi börjar blanda. Poängen är att man kan få tag i sprit överallt, det är bara att plundra ett barskåp på någon vodka och så sticker man i en duk typ. Tobbe får ansvara för den biten senare.
            Just det! Martin läste över axeln på mig och påpekade just att sprit kan användas till att desinfektera sår. Hm, jag undrar just hur hans knä ser ut under förbandet egentligen…
           Angående skjutvapen kan vi nog få tag i jaktvapen någonstans. Tobbe och Martin sitter för tillfället och går igenom vår gamla klass i jakt på någon med föräldrar som kan tänkas jaga. Än så länge verkar det gå dåligt för dem. Vi ska inte ge oss där hur som helst, för våra grandiosa plan att få tag i riktiga vapen riktar in sig på att kolla polisstationerna. Dessutom borde det finnas tomma polisbilar lite här och var som kanske innehåller något trevligt.
           Hur man sköter om prylarna kan vi nog lista ut senare eller kolla upp på någon hemsida. Militären måste ju ha sådant ute på sina sidor någonstans så att soldaterna kan öva hemma… Hehe, jag fick just en vision av oss tre, iförda skottsäkra västar och med varsin Mp-5a som säkerhetspolisen har. Med det kan vi rädda världen! Go go go!
           Nej, ursäkta att jag flummar, det är bara lite mycket som varit allvarligt på sistone. Det behövs lite humor för att vi ska överleva. Tanken är i alla fall att vi ska ta oss ned till pendeltåget och därifrån ta oss in till stan. En annan möjlighet vore att åka bil dit, men eftersom ingen av oss har körkort så tror jag inte att vi hittar bilvägen, även om jag har övningskört i över ett år. Pinsamt…

Jag måste gå och hjälpa de andra lite nu. Historien om vår färd till stan får vänta lite till, men jag lovar att berätta om allt som hänt. Det är en minnesvärd sak vill jag lova. Vår stuga känns avlägsen och alla tre går vi på tröttenergi eller vad man ska kalla det. Natten mellan 26 och 27 blev det väldigt lite sömn… Jag återkommer. Förlåt. Fel. VI återkommer.

Postat 01:15. 2010-08-25.

Jag kan inte sova. Vet inte varför men det är väl sånt som händer när hela världen blir konstig. Martin och Fredde sover just nu och jag sitter uppe. Kan inte sluta tänka på det som hände i huset när jag slog ner den där typen. Så fucking unreal att bara slå till och krossa pannbenet på honom. Jag antar att man kan kalla dem människor i alla fall. Blod och hjärngegga kom det från skallen på honom.. Det borde väl kännas äckligt men det gör det inte.
            Vet inte varför jag är vaken. Vet inte varför jag skriver det här. Det är Fredde som är skrivaren och författaren av oss men det har ni säkert märkt. Martin är väl som jag, skriver om han måste. Hans knä verkar lite känsligt, han har ju gnällt om det hela dagen. Starkt jobbat att orka springa från huset ändå.

Springa
springa.
Vi gör inget annat än springer
när vi borde slå ned dem
och rädda alla,
rädda oss själva.
Slå ned hårt på dem,
göra det snabbt,
smärtfritt…
Men vi springer!

Fredde kommer garva ihjäl sig åt det. Lame shit. Skriva dikter är hans stil, inte min. Freddes menar jag. Men vad gör man inte. It’s doomsday, boys and girls! Kvinnor och barn först! Bah… Jag undrar om jag kan sova lite kanske. Om jag vågar det. Vi borde kanske ha ett vaktsystem för nätterna? Jag får snacka med dem imorgon.

Tobbe over’n’out!

Postat 18:47. 2010-08-24

Det är lite svårt att den här gången… Känns konstigt att säga det men mycket har hänt sedan igår. För lite drygt 26 timmar sedan satt jag under presenningen och skrev gårdagens inlägg, i regnet, på marken. Nu sitter jag vid ett bord i ett litet hus som vi hittade i ett villaområde. Det är något slags uthus eller övernattningsstuga på en tomt med den stora, röda villan intill ena staketet och vårt lilla skyddsrum är byggt på gammaldags vis av tjärade stockar som lagts omlott. Martin och Tobbe sitter i den utdragna bäddsoffan vid ena kortväggen, jag sitter vid ett grönt bord av något gammalt fult märke. Klart inte IKEA-kvalité!
              Hur som haver, jag sade att det hade hänt mycket under det gångna dygnet och det har det. Ett bevis på det är bandaget som Martin har runt knäet och ett annat är det smått panikslagna uttrycket som Tobbe har i ansiktet. Så här i efterhand ser han lite komisk ut. Han kommer slå mig när han ser vad jag skriver här, haha…
              Ja… Förlåt, jag är lite ofokuserad, jag hör en massa ljud utifrån och kan inte riktigt koncentrera mig. Egentligen behöver jag inte tänka på det när vi är två till här inne, men det är svårt att låta bli.
              När Martin kom tillbaka igår hade han med sig ett baseballträ, en sliten baseballhjälm som antagligen hörde till slagträets ägare, en kofot och en rostig röjkniv. Tobbe kallade den för machete men farsan har en likadan kniv i sitt garage och jag har själv röjt upp i buskar och ris med den. Det taskiga var att Martin inte var ensam…
               Igår var första gången vi såg någon på fyra dagar. Ja, i alla fall på närmare håll. Martin haltade in på den lilla grusplanen där jag och Tobbe väntade, och inte långt efter honom kom fyra personer till. Frågan är om man ska kalla dem ”personer” längre, för de hade det där ljuset i ögonen och de stirrade på oss med en så uppenbar hunger att jag blir rädd bara jag tänker på det. De stod där. Stirrade. Vi stirrade tillbaka på dem, sedan på Martin som panikslagen skyndade fram mot oss så gott det gick. Det var då de började springa mot oss.
               Hehe, mitt ben har börjat hoppa under bordet. Antar att jag är lite nervös… Det regnar inte längre i alla fall. Man hör om det kommer någon.
              Vi visste ju alla tre att det var dags att sticka, men det var så jävla läskigt när de kom emot oss. De var helt tysta trots att munnarna var vidöppna i något slags groteskt, tyst skrik och händerna var framsträckta med fingrarna krökta inåt som klor. Själv glodde jag på de svarta strimmorna över deras händer och på de där ögonen. Tobbe mumlade något om ”blod på tröjan” och jag såg att en av dem, den enda kvinnan, hade en stor rödsvart fläck på det fransiga linnet.
             Det var Martin som fick oss att springa. Med sitt försprång så var han framme före de där andra och drog med sig oss båda, trots att hans knä redan då var dåligt. Sedan sprang vi. Sprang och sprang och sprang.
             Jag har nog aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Varje gång jag sneglade över axeln såg jag fyra par hungriga ögon och blodfärgade tänder som kom närmare och närmare. För att ni ska förstå det här så ska jag försöka förklara lite. Tänk er den mesta läskiga film ni kan komma på. När man tittar på en sådan film vet man innerst inne att det tar slut, vad som än händer. Huvudpersonerna dör och allt slutar i blodbad, vad som helst händer. Tänk er den känslan av skräck och ta bort det faktum att det tar slut. Huvudpersonen som får sin arm avsliten är du. Blodet är ditt. Tänker ni på en klassisk zombie-rulle; föreställ er att ni känner hur de där trubbiga tänderna sliter i er när ni fortfarande lever.
             Fan, jag blir illamående av att tänka på det själv. Men igår var jag ingen huvudperson som blev uppäten, inte den gången! Fast man vet aldrig vad som hä- 
             Ursäkta avbrottet där, men det är gjort med flit. En gren föll ned på taket på vårt lilla hus och krossade några tegelplattor. Helvete vad rädd jag blev! Martin sitter och tokflinar just nu men jag ser att han är lika rädd han. Tobbe var framme vid dörren med baseballträet innan jag ens hann reagera. Tur att någon av oss är på alerten.
             Men åter till storyn… Storyn ja, det här blir ju som en hel bok om jag ska fortsätta i den här takten. Borde kanske låta Martin och Tobbe skriva också.
            Vi sprang. Det gjorde vi. Och fastän Martins knä strejkade så lyckades vi hålla ut och komma undan när vi rundade ett hyreshus av något slag. Vi kom från en rondell typ, eller snarare macken bredvid, och så fortsatte vi förbi ett trevåningshus in på parkvägarna. Lustigt vad man lägger märke till sådana där saker när man springer för livet. Tre våningar?! Bra där, Fredde, bra där!
            När vi sprang runt husknuten så började de där äckliga sakerna att höras. Maken till oljud har jag nog aldrig hört! I vilket fall som helst fick det oss att öka tempot och vi sprang till ett slags villaområde eller vad man ska kalla det. Det är rätt öppet och det är bara tomter med hus här. Tobbe kom med idén att vi borde kunna hitta någonstans att sova och lite käk i något hus. Den här utestugan som vi sitter i nu ligger på tomt nummer fyra som vi kollade på.
            Det första huset var något slags tegelhus av beige tegelstenar, sådana där med hål i. Det andra huset var en enda sothög. Jag antar att det var någon kortslutning som fick det att brinna ned för det var en vägg som var helt pulvriserad, bara aska. Vi ska kolla mer där imorgon och se om vi kan hitta något användbart i skräpet.
            Hus tre var inte tomt; när vi klev upp för trappan började vi tveka alla tre redan där. Ytterdörren stod på glänt och långa klösmärken över träet var olycksbådande. Samtliga små glasrutor var krossade i sina ramar. Martin tyckte vi skulle gå in ändå för hans knä började bli svullet och han ville leta efter något att linda det med. Tobbe tog baseballträet och gick först, Martin i mitten med röjkniven och jag sist med laptopen i en ryggsäck och kofoten i båda händer.
            Om jag var rädd tidigare så var jag sjukt nervös nu. Mattan som låg i hallen innanför dörren var nedsölad med blod och en rad små röda prickar i taket skvallrade om att något förbannat hemskt hade hänt här. Jag tyckte att vi skulle vända där. Martin gnällde om sitt knä ochdsabgklssdfögkjö’325
            Ledsen, Martin läste just över axeln på mig och försökte ändra på det jag skriver. Han får sin chans att skriva om mig när det är hans tur!
            Martin gnällde. Punkt. Det fanns en trappa snett framför oss och någonting, jag vet inte vad, knakade i den där trappan. Knogarna på Tobbes händer var vita av anspänning och han såg inte mycket friskare ut i ansiktet när jag vågade mig på att kika på honom. Jag föreslog att vi skulle gå igen och Martin överröstade mig med mer gnäll om sitt jävla knä! Givetvis hände allting då.
            En sådan där infekterad, sjuk sak kastade sig ned över trappräcket, landade framför Tobbe och kastade sig mot honom i samma rörelse. Martin vrålade, skräckslagen. Jag fick inte fram ett pip och kände mitt i alltihop hur pinsamt det skulle vara att pissa på sig.
             Tobbe agerade automatiskt eller något liknande. Baseballträet träffade mitt över huvudet på saken och spräckte skallbenet på den! Den stöp direkt och vi väntade inte för att se hur den mådde. Tvärtom! Vi sprang. Igen. Jag har en känsla av att vi kommer göra mycket sådant i framtiden…
            Väl ute på gatan och en bra bit från huset stannade vi för att hämta andan. Adrenalinkicken måste ha hjälpt Martin springa för trots att knäet var dubbelt så stort som vanligt sade han inte ett ljud om det. Tobbe verkade vara den som var mest chockad av oss, förmodligen för att det var mot honom som varelsen gått. Eller så var det för att han slagit ihjäl någon med det där slagträet. Hans ansikte var prickigt av mörkt blod och något annat kletigt grått.
            Om jag tittar bakom mig nu så kan jag se de där fläckarna i hans ansikte, trots att det enda ljus vi har här i stugan är det från skärmen på datorn. Vi måste hitta rent vatten snart. I det fjärde huset, det som hör till det här uthuset, hittade vi konservburkar med ravioli och en flaska sodavatten. Martin fick tag på en gasbinda fantastiskt nog(!) och har lindat sitt knä. Tobbe ville tvätta sig med det kolsyrade vattnet men det fick han inte för mig och Martin; vi kommer att behöva dricksvattnet bättre!

Lägesrapport för stunden således:
            Vi sitter i ett litet hus, utan ström eller ljus, med käk för dagen i alla fall men alldeles för lite vatten. Batteriet till datorn verkar fungera bra emellertid, det är 45% kvar av det. Vi lever alla tre men om saker och ting ska fortsätta så här vågar jag inte lova något alls till någon.
            Till våra föräldrar, syskon och släktingar, om ni läser det här: Vi vet inte var ni är, men vi hoppas att ni har överlevt precis som vi. Det verkar inte finnas mycket information alls om någonting. Oroa er inte för mycket för oss. Vi är tre grabbar som just fixat gymnasiet, inget kan vara värre än tolv år i skolan! Nu ska vi äta lite ravioli. Kall. Så jävla gott är det!

Ha det!

Fredde, Martin och Tobbe

Postat: 16:34. 2010-08-23.

Jag har alltid fått höra att man kan se hur ljuset från andra sidan speglas i en döendes ögon; det börjar som en ljuspunkt mitt i pupillen och liksom flödar ut tills det fyller hela ögats iris. Färgen försvinner inte, men den blandas med ljuset som en del påstår finns i den där tunneln. Fram till nu trodde jag på det. Min mormor var alltid en av dem som berättade om hur fridfull döden var och väluppfostrad som jag är så trodde jag allt hon sade. Hon var gammal. Hon visste, hade sett livet på så många fler sätt än jag. Till nu.
Det regnar på mig när jag skriver det här. Smattrar mot den blå presenneningen som Tobbe håller över mig, den är full av hål och det droppar ned på hela mig, men vår gemensamma laptop klarar sig. Otroligt nog fungerar uppkopplingen till internet också och det är tack vare den lilla länken som jag kan skriva det här. Visst, det finns något skitprogam i anteckningsväg, men om inte vi klarar oss i slutändan, hur ska datorn göra det? Bättre att lägga det på nätet redan nu.
Jag måste gå nu. Tobbe sparkade just på mig. Han och hans hårda kängor… Det finns mycket mer som borde sägas och jag hoppas att det blir av. Vi börjar bli smått desperata här, det fattar ni kanske. Jag återkommer om det där ljuset. Det där poetiska tramset, som Tobbe sade i skolan. Martin säger ingenting, men jag vet i och för sig inte var han är någonstans just nu. Han sade något om att fixa grejer.
Skulle någon i familjerna läsa det här så är det jag, Fredrik Lind, Tobias Hillergren och Martin Kauri, som skriver detta. Det regnar på oss och vi är för – jävla – trötta! Jag berättar om det där uppdiktade ljuset nästa gång.

Vi hör av oss.