Framåt 20-tiden i förrgår, den 7e alltså, tänkte i alla fall jag att vi skulle få lite vila efter flykten från traktormonstret och allt annat skit. Typ allt, ja. Jag är osäker på hur länge vi satt i konferensrummet men det kan inte ha varit mer än några timmar. Säg att klockan var runt 21 när saker och ting började hetta till.
          Jag hade lagt undan datorn och tänkte jag skulle få lite sömn innan det var dags för vakten. Martin satt på bordet nu, mitt på det där avlånga bordet i rummets mitt och försökte väl hålla utkik åt båda håll samtidigt. Två dörrar ställer ju till vissa problem. Att barrikadera den ena föll oss inte in, antar jag. Tobbe och Andrea slumrade i varsin stol nära ena kortväggen. Ehm…
          Det första jag märkte var knarrandet av hur en av dubbeldörrarna öppnade sig på motsatt sida från Andrea och Tobbe. Långsamt gled den upp och jag kände hur håren reste sig i min nacke. Vad var det som kom in?
          Martin satt stel som en isstod med korslagda ben, först, men sedan började han röra sig. Handen med pistolen skrapade först mot bordsskivan och höjdes sedan sakta. Ljudlöst vecklade han ut benen och började krypa bort mot dörren som stod på glänt. Jag vågade inte andas. Varför syntes ingenting där borta?! Ingen kropp med armar och ben hasade in i vårt rum…
          Så kom ett förfärligt, isande morrande där bortifrån. Martin knöt handen om pistolgreppet och på ett mycket militäriskt sätt började han hasa fram på knä med vapnet i båda händer. Morrandet fortsatte, steg och sjönk som om ljudet slogs av och på, innan det klipptes av i ett dånande skall. Martin skrek rakt ut i ren överraskning och skräck, pistolen small tre gånger och själv kravlade och snubblade jag bort mot Tobbe och Andrea. I ena handen fanns yxan. Datorn låg glömd för stunden.
          De andra två hade naturligtvis kommit på fötter i röran; märkligt vore väl annat, så som Martin och pistolen lät! Andrea hade emellertid ställt sig i stolen och det såg ut som om hon försökte klättra över dess höga rygg. Tobbe stod med kofoten i ett stadigt tvåhandsgrepp, men det var tydligt att han var rädd. Jag tror inte att jag vill veta hur jag såg ut, men att döma av mängden adrenalin som rusade runt i mig kan jag gissa…
          Först vid det här laget kom jag på tanken att se efter vad Martin skjutit efter. Han låg utsträckt på rygg längst bort på det långa bordet. Orörlig. Så vitt jag kunde se andades han inte. En slinga av rök steg från pistolens mynning och det hela kändes som från en scen i en film. Vi höll andan i kanske en halvminut, en minut… Det kändes som om vi stod där i en timme.
          Martin drog en djup suck och skrattade gällt. Det blev signalen till oss andra. Tobbe och jag kunde inte vara snabbt nog framme vid hans sida men Andrea lyckades ändå komma först, trots att hon mer trillade ned från stolen än något annat. När vi kom fram såg vi också vad Martin skjutit på.
          En jättelik hund, svart med bruna fläckar lite här och var låg på golvet nedanför Martins fötter. Det ryckte i dess bakben. Tre skott hade Martin fått iväg, men eftersom hunden låg kvar på golvet gissar jag att det var första kulan som träffade. Två flisiga hål bredvid hunden var stumma bevis på att Martin förivrat sig lite, något som inte går att missunna honom.
          Tobbe hjälpte Martin att sätta sig upp och han drog en ny tung suck. Han fnissade nervöst, kanske fnös han åt det som hänt, men det

Vänta. Jag måste avbryta lite. Det är något som händer igen. Vi är inte i samma hus eller ens samma område längre, utan en bra bit åt södra delarna i Stockholm. Fan, jag hade halvt om halvt hoppats att vi sprang ifrån dem.
          Ok, det hoppades jag väl inte. Någonting är det där ute. Jag tittar på Martin och Tobbe nu och de har också hört det. Tobbe har pistolen i handen… Martin står med en yxa i varje hand. Fan fan fan! Andrea är i hörnet, nära en dörr. Vi måste nog sticka igen är jag rädd…
          Helvetes jävla skit!

Det blir allt för idag. Jag tror jag ska tänka på min familj en stund. Fredde out.

Klockan var halv fem på morgonen och jag vill genast säga att det enda skälet till att jag visste detta var att jag av någon outgrundlig anledning tittade på väggklockan som satt ovanför dörren in till vårt rum. Tobbe hade vakten 4-7 och det var hans illvrål som väckte oss andra.
          Jag flög upp från min sovplats i ena hörnet med det slitna bordsbenet i båda händer. Andrea hade tydligen varit vaken eller vaknat före mig, för hon stod i det andra hörnet. Att döma av hennes ansiktsuttryck hade hon klättrat upp för väggen om det bara varit möjligt.
          Med kofoten i ena handen och en ficklampa i andra stod Martin strax bakom Tobbe och lyste ut i korridoren utanför vårt lilla rum. Ju mindre rum desto färre zombies kan det komma in, enligt våra resonemang!
          Det tog kanske två sekunder att se allt detta. Ljudet jag hörde härnäst var från pistolen och sedan en massa skrikande som blandades ut med explosionerna. Tobbe ropade något till Martin men i oväsendet kunde jag inte höra ett ord. Jag bara stod där, kramande bordsbenet så att det gjorde ont i händerna och min blick hoppade från Andrea till dörröppningen. Hon andades panikslaget, Tobbe sköt ytterligare två skott mot vad det nu var i korridoren.
          Som tur var hade Martin iskallt uppfattat allt som Tobbe sagt och i några snabba rörelser fiskade han fram en av våra molotovs ur ena ryggsäcken, fick eld på duken vi stuckit ned i flaskan och dunkade Tobbe på axeln. Motvilligt men utan någon egentlig tvekan tog Tobbe ett steg ut till vänster i korridoren och Martin slängde den lågande flaskan ut till höger. Så här i efterhand är jag rätt glad att jag bara var åskådare, det blir lättare att göra Tobbes och Martins insats rättvisa då.
          Ett ’foosch!’ var allt som hördes när det tog eld där ute, först (!), och sedan kom skriken och stanken av brinnande kött att leta sig in i rummet. Gallan steg i strupen på mig och jag blundade hårt ett ögonblick. Det är en vidrig stank ska ni veta, brinnande kött. Det är verkligen ingenting i jämförelse med grillos…
          Tobbe sköt ett sista skott där ute och hoppade sedan tillbaka in i rummet för att låta Martin hålla vakt ut till vänster. Elden sprakade i både trä och allt det där andra äckliga, men i övrigt var det tyst. Jag stirrade på Tobbe som höll vapnet i båda händer. Hans knän darrade, ögonen försökte se åt alla håll samtidigt, men händerna kring pistolgreppet var benhårt.
          Jag brukar inte skriva dialog här, men jag ska göra ett undantag den här gången och återge det vi sade så gott jag kommer ihåg det…
          ”Vad hände?” Min fråga var korkad men något var jag ju tvungen att säga.
          ”Den bara stod där i dörren… gapande… Och jag stirrade på den.” Tobbe andades tungt men gjorde ändå en ansats att samla sig. ”Sedan försvann den och jag for upp för att se vart den tog vägen. Och då kom de.”
          Det är inte så svårt att förstå vilka ’de’ är och inte heller vad som fick Tobbe att väcka oss med sitt tjut. Han hade ju gjort helt rätt och med det måste man ändå förlåta honom de misstag han gjort tidigare. Jag kastade en blick på Andrea och gjorde sedan en gest åt Tobbe att ta hand om henne medan jag gick bort till Martin vid dörren.
          Martin förklarade kort vad han själv sett, även om det inte var helt nödvändigt. De hade kommit från två håll den här gången och genom att sätta eld på ena halvan av korridoren såg Martin till att den bara var framkomlig från ena sidan. I en hög till vänster låg och halvlåg fyra zombies över varandra, uppenbart döda. Tobbes skytte var det visst inget fel på.
          Till höger brann det fortfarande i träet, men inte lika våldsamt som tidigare och det var bara en tidsfråga innan det skulle brinna ut helt. Väggarna var svarta av sot från de zombies som brunnit till döds. Vi gick in i rummet igen och kände oss lättade så snart vi vände ryggen mot slakten.
          Här trodde vi att det hela var över. Vi hade dödat zombierna eller skrämt de som inte blivit nedskjutna. Vi räknade med att kunna sova lite till, om än med ett öga öppet. Vi trodde. Det misstaget lär vi inte göra om på ett tag. Hoppet lever väl, som tur är…
          Vi hoppade till alla fyra när någonting slog sönder undervåningen. Det var en explosion, typ, men det var inte från någon bomb och inte en granat. Någonting slog in väggen för att ta sig in i huset och det var inte litet heller.
          Panikslagna bytte vi varsin snabb blick och rusade sedan till fönstren som en man. Jag stack ut huvudet så långt jag vågade och glodde ned i det skumma morgonljuset. En jättelik… sak hamrade med enorma nävar på väggen och när det skrämmande plötsligt utbröt i ett dånande vrål kände vi nog alla tre igen det.
          För en sekund mindes jag vårt första hus, kontorsbyggnaden vid fontänen, och det som skett där. En korridor, ljudet av ett monster som ödelägger en hel korridor där det rusar fram för att ta oss.
          Jag ville tänka att nu, nu är det kört, men det har jag sagt förut och det har inte hänt än.
          Tobbe var den som agerade först. Kanske var det bara för att han hade pistolen i handen, men han stack ut större delen av överkroppen och sköt ned mot varelsen där nere. Den brölade och hade sig, slog än mer frenetiskt för att ta sig in och hela huset skakade under dess anstormning. Ursinnigt bearbetade den ytterväggen och fortsatte att vråla! Herre jävlar, som den lät…
          Med tanke på dess storlek var det ingen fråga om saken den här gången; det fanns ingen chans för oss att döda det där. Ett mindre kaos utspelade sig sedan när jag slet upp våra ryggsäckar, Tobbe tog Andrea i ena handen och viftade med pistolen i den andra samtidigt som han försökte att inte vara i vägen för Martin som ville ha en av ryggsäckarna från mig. Den bubblade i mig där, paniken över vår oförmåga att komma iväg… Hade det tagit några sekunder längre kan jag svära på att jag gråtit i ren frustration.
          Vi kom ut i korridoren och sprang åt höger över det rykande golvet, bort från traktormonstret och allt vad zombies hette. Bakom oss kom ett nytt dån och så ett dammoln som steg ända upp till vår våning när jättezombien raserade väggen. Det blodtörstiga vrålet förföljde oss där vi sprang och jag kände ännu styng av panik i bröstet. Vi sprang vidare; Martin var först med en yxa i handen, en i bältet och kofoten uppstickande ur ryggsäcken, Tobbe och Andrea i mitten, och så jag sist med mitt kära bordsben.
          Rätt vad det var kom vi ut i ett rum utan några dörrar men med ett jättelikt fönster. Utanför den dammiga glasrutan löpte de svarta konturerna av en brandtrappa. Utan att tveka vevade Martin sin yxa och vi tumlade ut i trappan utan att tänka på alla glasskärvor som stack ut från kanterna. Våra lätta sommarskor dunkade ned för trappan, ja vi nästan föll ned för trappan och ut på gatan. Sedan sprang vi ännu mer.

Femtio, kanske sextio, meter längre bort stod de. De stirrade på oss och gapade hungrigt med sina äckliga käftar. En av dem sträckte långsamt fram handen och jag kunde föreställa mig de spruckna naglarna, blodet som torkat in på fingrarna och… De var fler än vi någonsin sett tidigare. Jag hann inte räkna dem under det korta ögonblick som vi bara stod där, men det måste ha varit minst tjugo stycken. Därefter bröt ett helvete jag aldrig tidigare varit med om lös… (Snyggt författartrick, vad? Jag kopierade slutet på förrförra inlägget!)
          Martins glömde blodfläckarna i ansiktet i samma ögonblick som horden rusade mot oss. Många. Många händer, ögon, tänder… Jag skrek till Tobbe att inte släppa Andrea och placerade mig sedan snett framför honom. Martin fyllde upp luckan till vänster om mig så att vi bildade en slags triangel med basen mot zombierna. Det var kusligt hur lätt det gick att bara göra det, som om vi tänkte samma sak, att nu gällde det överlevnad eller en plågsam död.
          I ögonvrån såg jag hur Tobbe lät Andrea glida ned på marken igen och han tog ett stadigt tag i hennes hand. I högerhanden vilade yxskaftet och hans fingrar vitnade. Det är en konstig detalj att minnas men jag ser det klart om jag bara tänker tillbaka. Så stod vi där och var… ja, beredda. Raderna som jag just skrev här ovan tog bara några sekunder i verkligheten men det var tillräckligt.
          Som en skänk från ovan visade det sig att zombierna inte var lika snabba allihop. Fyra eller fem stycken var lite före de andra, som också de kom i små klungor och grupper. En vidrig figur var först fram till mig och mitt yxblad träffade honom i ansiktet, lite från sidan, så han raglade iväg mot Martin som satte in en hård spark över benet på den fulingen. Den kanske redan var död efter mitt hugg, men Martin gick helt upp i sin blodtörst och dunkade yxhuvudets flatsida i pannan på zombien. Sedan rätade han på sig likt en spänd fjäder och handen med yxan piskade ut för att slå ned nästa odöd.
          Med två stycken långsamt blödande zombies vid fötterna blev det plötsligt lite svårt att röra sig. Lyckligtvis var det där Tobbe kom med idén att försöka gå runt; om man går åt motsatt håll på den här avsatsen kommer man ned till den där stora shoppinggatan alla går på och så trappan ned på knarktorget. Det var den Tobbe ville till.
          Jag och Martin försökte täcka upp så gott det gick vid frontlinjen medan vi backade efter Tobbe som mer släpade med sig en gråtande Andrea. Det är lätt att tänka på hur det är för oss tre som gör vårt bästa för att överleva, men vi har ändå åtta-nio års försprång… Andrea måste ha varit i upplösningstillstånd.
          Precis när jag såg att Tobbe och Andrea rundade hörnet ned mot trappan kände jag ett skarpt stick av smärta i armen. Med ett vansinnigt skräckvrål snurrade jag tillbaka och gjorde ett jättehopp bakåt för att slita mig lös. Zombien som slagit klorna, eller naglarna kanske, i min arm drogs med i den plötsliga rörelsen och föll. Som en besatt pilade Martin fram och högg nästan huvudet av varelsen där den stod på alla fyra. Så stirrade han upp på mig med en vild glöd i ögonen, men det här var den gnista man vill se hos någon som slåss.
          Martins händer var täckta av mörkt blod och han hade ett rivsår över kinden, men hur det än förhöll sig med honom var det värre med de zombies som försökt ta sig förbi honom. En avhuggen hand låg på gatstenen i en pöl av blod som sakta rann ned för asfalten. Det ryckte i ett finger på handen.
          I röran glömde vi nog nästan bort Tobbe och Andrea. Kanske hälften av zombierna hade blivit brutalt nedklubbade och några till hade gapande sår efter våra våldsamma utfall med yxorna. En jävel saknade till och med en bit av skallen… Jag och Martin såg på varandra i ett ögonblick av märklig triumf. Vi hade gjort det här, klarat oss mot en betydligt större övermakt än sist och nu var det bara några kvar.
          Med gemensamt språng framåt tog vi oss an eftersläntrarna som nått fram till stället för det ohyggliga skådespelet. Jag drämde knytnäven i ansiktet på en zombie som sträckte fram båda händer mot mig och följde sedan upp med yxan. Campingyxan kändes fjäderlätt, varje sving kom som av sig själv och långt ned i djupet av mig vaknade en primitiv sida som njöt av stundens hetta. Smaken av seger i munnen, äckligt sur av dött blod men blandad med sött adrenalin!
          Förmodligen var det inte så många som tjugo stycken, men det är ju svårt att räkna mitt i alltihop. Den sista zombien gjorde något som helt tog oss på sängen emellertid. Den vrålade. Högt, obegripligt och märgisande fick den ur sig ett tjut som lät som en blandning av kallelse och halvmänsklig dödsångest. Ljudet fick oss att stanna upp i vårt anfall och bara stirra, men sedan vände den sig mot oss och vi avslutade det hela med den precision bara två vana soldater har. Vi kastade oss fram och yxade ned zombien med en mängd hugg från alla sidor.
          Just då, när vi stod där flämtande och flåsande efter striden kom jag ihåg de andra. Var var Tobbe och Andrea? Tanken måste varit tillräcklig för Tobbes förvirrade rop letade sig upp från torget till oss och som en man vände vi om och sprang tillbaka nedför avsatsen.
          De två stod vid trappans fot och stirrade bort mot gångtunnlarna och affärerna som ligger under fontänen. Nackdelen med sommardagarnas starka ljus är att det blir väldigt svårt att se platser som ligger i mörker och torget var inget undantag. Några snabba hopp förde mig och Martin ned till dem.
          Först stirrade vi också, sedan frågade Martin vad de tittade efter. I en snabbt framviskad förklaring fick vi veta att någonting hade rört sig där i skuggorna och eftersom Tobbe kände sig rätt säker på att det inte var vi så hade han stannat. Jag försökte urskilja något utöver de kakelklädda pelarna som bär upp konstruktionen med bilväg och fontän, men det var svårt.
          Men så var det något, en liten rörelse långt borta i mörkret. Tobbe tog tag i min arm för att visa att han också såg det. Vi stod blickstilla och jag räknade de dunkande hjärtslagen i bröstet. Fem, sex, sju, åtta, nio… Var det något mer där eller var det bara ett spratt som ögonen spelade oss? Tretton, fjorton, femton…
          Och sedan kom de ut, en efter en. De liksom dök upp med ojämna luckor mellan sig; i ena ögonblicket var det tomt, i nästa stod där en zombie som snabbt fick sällskap av fler. Martin började svära tyst för sig själv mellan sammanbitna tänder. Andrea knep ihop ögonen och vägrade titta på massan som kom fram från underjorden. Jag minns att jag hann tänka ”fan, fan, fan” om och om igen.
          Det som äntligen tog oss tillbaka till nuet var Tobbes utrop i skräckblandad förvåning. Med allt vårt fokus på zombierna på andra sidan torget hade vi glömt tunnelbaneutgången till vänster om oss. Först när strömmen av odöda sinade något och en av dörrarna slog igen vaknade vi till liv.
          Under några förfärliga, långa sekunder stirrade vi på horden av zombies och de stirrade på oss. Ni minns vad jag skrev nyss om att räkna fienden mitt i allt? Nå, den här gången kan jag med säkerhet säga att de var för många för att räknas.
          Plågsamt sakta lyfte Tobbe upp Andrea i sina armar och vid rörelsen tog de hungriga zombierna ett prövande steg framåt. Jag lade märke till att de flesta saknade skor och att de efterlämnade svarta blodavtryck på de vita plattorna på torget. De svarta blev bara svartare…
          På ett tyst kommando från Tobbe tvärvände han och studsade som en leopard upp för trapporna med Andrea. Jag och Martin var tiondelen efter honom och vrålet av missräkning som kom från alla zombies var öronbedövande. Det som sedan följde flöt ihop till en mardrömslik dag.
          Dånet av otaliga fötter som springer förföljde oss upp för trapporna och dämpades bara lite när vi svängde upp på avsatsen igen. Som om vi var häcklöpare hoppade vi över liken som låg på varandra efter den första striden och efter det lät vi benen gå som trumpinnar. Förföljarnas vrål och tjut blev emellertid inte svagare, de blev starkare och tycktes plötsligt komma från alla håll! Jag svalde och svalde igen, försökte få lite fukt i munnen men det var torrt som en öken. Det stack i halsen för varje andetag jag tog och paniken började komma. Varifrån kom de?!
          Som om jag kallat på dem rusade tre zombies ut från en liten tvärgata och lyckades nästan klippa oss mitt i språngmarschen. Tobbe hann inte stanna så han tog istället ny fart och sprang ned en av dem. Ljudet av zombieskallen som slog i trottoarkanten och sedan sprack ekade nästan under brovalvet ovanför oss. Min yxa träffade den ena i halsen och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag haft sinnesnärvaro nog att hugga från vänster; zombien snubblade ut från oss och lämnade efter sig ett långt blodspår på ett halvt fönster.
          Den tredje missade oss helt och hållet. Sprang helt enkelt förbi oss och innan den begripit vad som hänt landade Martins armbåge i ryggen på den med ett benknäckarbrak. Jag såg inte vart den tog vägen utan sprang efter Tobbe.
          Det är svårt att tro, men trots att han bar på Andrea lyckades Tobbe få sig ett ordentligt försprång när vi tog hand om de uppdykande zombierna. Med endast vår egen vikt att släpa på lyckades vi ändå komma ikapp honom utanför shoppinggallerian. Han snodde runt med vild blick när jag lade handen på hans axel och ena handen for mot yxan i bältet men lugnade sig genast.
          Våra efterföljande zombies var allt annat än lugna. Likt en våg av vrålande, mörka figurer kom de upp vid backens krön i höjd med fontänen och fick genast syn på oss. Då fattade jag beslutet för oss alla att det inte gick att fly den här gången. Det var för många zombies och för lite plats. Dessutom skulle ingen av oss orka springa länge till.
          Med de andra i släptåg kastade jag mig in i gallerian och rusade mot rulltrappan på vänster sida. Den stod naturligtvis still; nödstoppknappen var nedtryckt och sönderslagen, men det gagnade oss egentligen bara bättre. Uppe på avsatsen som löper runt övervåningen skulle det hur som helst bli lättare att göra sig av med fienden.
          I några snabba manövrar slet jag åt mig en brandsläckare och positionerade mig vid avsatsens räcke. Tobbe satte ned Andrea i ett hörn som bara kunde nås om man tog sig förbi oss tre först, sedan rusade han iväg mot ett illrött skåp med en brandyxa inuti. Med sin lilla yxa var det snabbt gjort att slå sönder glaset och slita ut den tyngre kusinen till campingyxan. Sin nya vana trogen var Martin den som förvånade mest.
          I allt-i-allo-butiken på plan två i gallerian lyckades han på mycket kort tid hitta ett grytlock modell större bland köksattiraljerna och med detta som sköld ställde han och Tobbe sig vid rulltrappans krön. Det var allt vi hann och det känns inte så pjåkigt i efterhand!
          Därefter började vad som endast kan beskrivas som ett regelrätt slag hämtat från medeltiden. Upp för rulltrappan kom ett helg gäng zombies och de skydde inga medel för att ta sig fram. De slet och drog i varandra, bet och klöste där de kom åt… Den smala rulltrappan tjänade sitt syfte emellertid och såg till att inte fler än två nådde oss samtidigt. Efter en dusch med brandsläckaren kom den första zombien upp och mötte sitt öde i form av Tobbes brandyxa.
          Skummet blev rött av blod och rosa bubblor flög åt alla håll. Enligt någon överenskommelse de gjort utan att säga till mig tog sig Martin och Tobbe an de rasande zombierna i tur och ordning. Bang; en rev över grytlocket med spruckna naglar och belönades med ett kvickt hugg från Martins yxa. Duns; zombiehuvudet skiljdes från kroppen när Tobbe vevade runt den tunga yxan och på tillbakavägen krokade tag i nummer tre. Denna tumlade bakåt och drog med sig ytterligare två i fallet nedför rulltrappan.
          Att det var många zombies den här gången har säkert gått fram, men det var först när vi stod där och kämpade tillbaka dem som jag verkligen (verkligen!) förstod hur många de var! En efter en lyckades de ta sig fram till rulltrappan och uppåt, men det var ändå en kokande soppa av ilskna, svältande zombies nere på markplanet. De sprang runt, runt eller försökte tränga sig framåt, sträckte sig upp med klolika händer eller rentav gjorde ansatser att klättra på väggarna upp till oss.
          Min brandsläckare tog naturligtvis slut rätt omgående och det kändes ännu mer naturligt att kasta den tunga släckaren ned i grytan av fiender. Hade vi haft ett skjutvapen där kunde vi kanske fått den att explodera, men med sin blotta massa lyckades den ändå golva en storväxt zombie.
          Många av er som läser vet säkert att det finns fler rulltrappor som leder upp till övervåningen, men det verkade som att zombierna inte kunde tänka så pass långt. Det var fågelvägen som gällde, inget annat!
          Tobbe tröttnade efter en stunds svingande av brandyxan och jag bytte med honom. Med hans campingyxa i vänster hand och min egna i höger tog jag över slakten vid trappkrönet och Tobbe fick hämta andan. Jämfört med att stå bredvid med brandsläckaren var det här en helt annan upplevelse; tillfredsställelsen att klippa till med ena yxan, sedan andra och se hur fienden föll över bandet blev ett rus av adrenalin. Den där primitiva sidan finns säkert i oss alla, men hur många får chansen att släppa fram den?
          Det var djuriskt, en ren metodisk slakt, men vad kunde vi göra? När Martin tröttnade och blev avlöst av Tobbe hade det slutat strömma till zombies genom skjutdörrarna i entrén. Det var fortfarande många kvar nere på golvet, men det var en seger i sig att vi fortfarande levde. Jag svingade vidare och för varje gång yxan mötte motståndet av dött kött blev jag ännu lite vildare. Vi kom ännu lite närmare!
          I ögonvrån såg jag hur Martin försvann in i butiken igen. Han måste ha sprungit igenom hela butiken för han kom springande på avsatsen någon halvminut senare, bärande på ett knyte av diverse småprylar. Jag kunde inte se vad det var utan att vända mig om, vilket hade varit ett misstag, så jag lät det vara och ägnade mig åt att ta död på zombies.
          Kanske finns det de som förvånas över hur lätt vi verkar ta det här med att döda zombies, men sanningen att säga är det en blandning av skräck, instinkt, tur och zombiernas bristande förståelse för allt vad taktik heter. De bara springer rätt på och skyddar sig inte för något. Sätter man ett slag i huvudet på dem så faller de som käglor. Mängden zombies är dock en nackdel för oss som är tre, men den här gången räddades vi delvis av Martins uppfinning.
          Han förklarade vid ett senare tillfälle hur han gjort, men jag berättar det här bara.
          Med två burkar av någon gas, typ butan eller hårspray, vad som helst, hade han tejpat ned tryckmekanismen så att det sprutade ut gas i en strid ström. Dessa två behållare slängde han ned i gröten av zombies och lät behållarna tömmas. Sedan kom genidraget; att en zombie dör av förgiftning trodde väl ingen av oss, men molotov cocktails hade ju visat sig fungera, så efter tio-tjugo sekunder var Martin framme vid räcket igen och började kasta ned billiga cigarettändare.
          Har man någon gång provat att slänga tändare i marken så vet man att de kan explodera typ, om man har lite tur, så Martin hivade ned ett helt gäng av dem, en i taget. Jag såg en som exploderade helt kort men det blev inget mer. Nästa försök gav bättre utdelning.
          Med ett jättelikt ’svisch’ tog gasen nere på golvet eld och det tog inte många sekunder innan det spred sig upp i kläderna på zombierna. I någon slags allmän panik började de myllra runt varandra och det fick resultatet att än fler fattade eld! Gasen på golvet brann som en liten sjö där nere (gas sjunker ju som bekant) och på mestadels nakna fötter trampade zombierna i det. Jag, Martin och Tobbe upphov varsitt segervrål av den hemska men ändå fantastiska synen!
          Och det var väl egentligen allt. De zombies som varit i rulltrappan klarade sig bättre men mötte lika snabbt döden uppe hos oss. Nu stod vi alla tre på helspänn vid trappans krön, väntande på att elden skulle dö ut och att de sista zombierna skulle försöka ta oss. En sista brinnande rackare lyckades faktiskt ta sig upp till oss och förde med sig stanken av brinnande kött, men Tobbes brandyxa träffade med full kraft i bröstet på den.
          Lite förvånade över att det faktiskt var över stod vi för en stund och bara stirrade på förödelsen. Branden på golvet dog bort när väl gasen var slut, men små lågor lekte fortfarande i tyg och trä på sina ställen. Högarna av lik var en mindre trevlig syn… Mörkt blod kladdade ned överallt och vi var väl inte i bättre skick. Tobbe såg ut som en galen massmördare där han stod med yxan och helt spräcklig av blodfläckar.
          Jag och Martin såg inte mycket ut för världen, det ska medges, men vi verkade ha klarat oss lite bättre. Mest ren var förstås Andrea, men det var ju snarare en känsla av lättnad att det var så!

Där slutar nog andra halvan av vårt äventyr från i förrgår. Jag ogillar egentligen tanken att kalla det ”äventyr”, men det finns inte mycket annat att kalla det. Nu är jag rätt trött, både i händer och huvud… Det ska bli skönt att få sova lite så att jag orkar med vaktpasset inatt. Jag har fått mittenpasset förstås.
          Jag ska försöka se till att de andra skriver en bit här också, men jag lovar inget. De verkar lite bekväma med att låta mig fortsätta!

Vi hör av oss så snart det går. Tobbe och Martin kanske kan skriva en rad eller två på eget bevåg, men jag tror att det blir jag som får skriva om vår hastiga flytt! L8r…

Morgonen sista augusti väckte jag Martin och Andrea vid sju; vi har ju vårt schema med vakthållning från 22:00 till 07:00 och det var jag som hade sista vakten. Det var en bra morgon faktiskt. Jag såg solen gå upp likt en stor orange apelsin och vid halv sju vaknade Tobbe och höll mig sällskap. Jag tror Martin nämnde att vi plockat på oss konserverad frukt så det blev bröd med inlagda persikor till frukost! Sockerlagen som persikohalvorna låg i gav en rätt bra sockerkick, det kan jag ju lova!
         Andrea åt som hon skulle i alla fall och verkade inte riktigt lika blyg längre. Tobbe lyckades till och med få henne att skratta lite med en brödskiva som liknande någon tecknad filmfigur. Sakta men säkert ska vi nog vänja oss vid att ha henne omkring oss också…
         För att helt kort tala lite mer allvar; om någon förälder till Andrea Eriksdotter läser det här så ska du/ni veta att vi gör vårt bästa för att hålla henne trygg och under tak. Vi har ju familj och syskon vi också, så vi vet vad det vill säga att oroa sig.
         Förmiddagen flöt på rätt bra för att vara en förmiddag i en stad där bara vi lever. Vad vi vet i alla fall. Jag har ingen aning om vilken dag det var igår, men vi roade oss så gott det gick under timmarna som gick. Våra, tack och lov, korta möten med zombies har satt sin prägel dock.
         Jag och Martin satt och petade med våra nya prylar ett par timmar under dagen och samtidigt passade Tobbe på att jaga Andrea runt i de tre rummen vi hade. Ja, rummen som fanns i vårt gamla hus alltså. Hur som helst, han jagade henne från rum till rum med ett flygplan han vikt av papper och hon verkade tycka att det var hur kul som helst. Tobbe å andra sidan… Jag såg hur han sneglade mot glasväggen som vette ut mot korridoren eller hur han vid ett tillfälle stelnade till och lyssnade efter något plötsligt ljud.
         Vi var mer alerta nu än innan. Martin slängde åt mig ett paket batterier och jag fortsatte ladda ficklamporna med dem. Själv satt han och tejpade ihop ett slags ögla eller slinga vid sitt bälte. Varv efter varv av blank kontorstejp lindade han runt lädret och efter en stunds fundering mumlade han nöjt. När jag frågade vad det var för något ställde han sig bara upp, slog bältet kring midjan och tog en av campingyxorna från bordet. Skaftet passade så gott som perfekt i öglan vid bältet.
         Det var en bister blick som vi utbytte och Tobbe märkte av vår tystnad. Mitt i språnget efter en Andrea som fnissande for in i det lilla rummet intill sneglade han på oss. Martin vred på sig och klappade på yxan. Med ett skevt, bittert leende på läpparna nickade Tobbe innan han försvann efter vår skyddsling.
         Märkligt nog verkade de två hitta mer intressanta saker i det där rummet för de spridda fnissattackerna från Andrea upphörde och de lugnade ned sig. Martin och jag lindade ihop två yxöglor till under ett fåordigt samtal kring hur man bäst siktar mot en zombie med yxan. Han hade idén att det var bäst att ta huvudet helt och hållet, medan jag menade att det bästa vore att knäcka nacken på dem… Efter en stunds halvhjärtat diskuterande enades vi om att det enda rätta var att sikta mot huvudet eller halsen. Vad vet vi om zombiens anatomi liksom?
         Andrea och Tobbe kom tillbaka ut till oss i konferensrummet med varsitt pappersflygplan i handen. Tobbe fnös överseende åt Andreas entusiasm när han gav henne sitt eget flygplan också. Med andan i halsen upplyste hon mig och Martin om att de skulle kasta ut planen genom ett fönster och se på när de dalade ned till torget och nu undrade hon om vi också ville titta. Allt detta kom i ett och samma andetag.
         Hon må vara kanske tio år, men lekglad är hon ändå! Självklart sade vi att vi skulle titta på när hon kastade ut flygplanen. Vi gick fram till ett av de öppna fönstren och väntade på att hon skulle kasta det första.
         Andrea hivade ut det ena genom fönstret intill det som jag och Martin lutade oss ut i. Jag följde det lilla kritvita planet med blicken där på sin väg ned mot asfalten flög runt runt i en vid cirkel och njöt av den varma sommarluften, trots de inte helt optimala omständigheterna.
         I nästa ögonblick kastade jag mig tillbaka in i rummet och drog Martin med mig. På ren reflex fick Tobbe tag i Andrea’s arm innan hon skulle till att kasta det andra planet och de tog ett steg tillbaka, lika häpna båda två. Jag väste åt Tobbe att han skulle ducka, men ”Tobbe being Tobbe” så var han förstås tvungen att titta ut genom fönstret igen.
         Ett upprört, isande vrål hördes utifrån och jag stirrade upp mot Tobbes ansikte. Han hade fått lite solbränna under de senaste dagarna, men nu bleknade färgen bort från kinderna och han tumlade bakåt till det avlånga bordet mitt i rummet. Blicken i hans ögon sade mer än tusen ord: Jävlar… Nu är det kört…
         Det är inte helt lätt att erkänna att vi gjorde ett misstag som lät Andrea kasta ut pappersplanen, men för att göra det bästa av situationen ska det ändå påpekas att vi agerade snabbt som fan! Så här i efterhand är det skönt att veta; vi tabbade oss men vi fixade det.
         Med ena handen tryckte Tobbe ned Andrea i en tom stol och sade åt henne att inte röra sig ur fläcken. Med den andra slet han tag i ryggsäcken som han tagit åt sig själv och började trycka ned vårt matförråd i den. Helt tagna på sängen blev vi emellertid inte. Pannlampor och vanliga ficklampor hade Martin och jag redan lagt ned efter att vi satt i batterier och så. Knivarna satt i bältet sedan dagen innan och datorn var av en lycklig slump nedpackad i min väska.
         Det tog oss inte mer än en minut, två på sin höjd (!), att samla oss och saker, för att sedan slänga upp ryggsäckarna på ryggen och vara redo att sticka. Jag och Martin hade våra yxor i händerna medan Tobbe tryckte ned sitt vapen i bältet. Öglan låg glömd på bordet. Vi bytte några snabba ögonkast, konstaterade att det var dags och sedan… sedan var vi ute i korridoren och lämnade konferensrummet bakom oss.
         Jag sprang först i ledet och det var med ett öga framåt och ett bakåt som vi tog oss bort till trapphuset. Den tunga dörren som skiljde av trapporna från korridoren kändes i upphetsningen lätt när jag slängde upp den och lät Tobbe rusa förbi med Andrea i en hand och den andra vilande på yxhuvudet i bältet. Han ville väl inte svinga med den samtidigt som han hade henne i andra handen.
         Martin tog täten ned för trapporna och våra steg ekade mellan väggarna. Bortsett från det så var det kusligt tyst. Jag kände hur andetagen blev tunga och oron ökade för varje steg vi tog ned mot markplanet. Det var ju där nere de var, zombierna…
         Någonstans ovanför oss hörde jag ett entonigt vrål av missräkning och hjärtat slog dubbelt så fort i bröstet på mig. Fler ilskna tjut hördes och jag ville slå händerna för öronen när den bekanta smällen av en tung dörr som slår i väggen ekade ned till oss. De var inte långt efter nu! Rädslan blev mer påtaglig när jag visste att det fanns ett gäng hungriga zombies i samma trapphus som vi och genom något slags tyst order ökade vi alla tre farten.
         Mellan ett steg och ett annat skopade Tobbe upp Andrea i sina armar och vi började ta två trappsteg i taget för att komma ned fortare. Ingen av oss brydde sig om det oljud vi måste ha fört under den sista halvminuten eller så som vi tillbringade i det där färglösa trapphuset, men när vi kom ned till marknivån blev vi med ens medvetna om det. Martin lade handen på ett spänne på ryggsäcken som klickade fram och tillbaka och vi försökte låta bli att flåsa efter språngmarschen.
         Det var tyst i några sekunder, sedan kom det förfärliga ljudet av många springande fötter! Jag kastade mig mot dörren ut och vi snubblade ut på avsatsen som vi stått på några dagar tidigare. Hittills hade jag haft ett visst hopp om att vi hade lockat in alla zombies i huset så att vi kunde smita iväg utan dem hack i häl, men jag borde vetat bättre.
         Inte mer än fem meter bort stod en stirrande jävel och betraktade oss med hungriga ögon. Dess haka var täckt av svart blod och ögonen lyste så där skumt. Det var något med det där ljuset alltså, som om den visste vilka vi var och att vi så gott som var en framdukad måltid. Martin reagerade först, trots att jag stod närmast.
         Han slängde upp yxan över huvudet och rusade rätt på zombien. Campingyxorna som vi fått tag i är inte direkt tunga, men det krävs ändå viss styrka för att få dem dit man vill. Martin klöv pannbenet på fanskapet med ett hårt, träffsäkert hugg från sidan. Zombien vek sig dubbel och föll ihop som en urvriden trasa.
         Martin lyfte handen för att torka bort det mörka blodet som stänkt upp i ansiktet på honom, men han frös mitt i rörelsen och stirrade förbi oss andra. Jag ville inte vända mig om och se det han såg, men vad hade jag för val? Jag vände mig om.
         Femtio, kanske sextio, meter längre bort stod de. De stirrade på oss och gapade hungrigt med sina äckliga käftar. En av dem sträckte långsamt fram handen och jag kunde föreställa mig de spruckna naglarna, blodet som torkat in på fingrarna och… De var fler än vi någonsin sett tidigare. Jag hann inte räkna dem under det korta ögonblick som vi bara stod där, men det måste ha varit minst tjugo stycken. Därefter bröt ett helvete jag aldrig tidigare varit med om lös…

Det är vad vi kom fram till innan vi gick iväg. Tre ryggsäckar fick det bli för att vi behövde en ny till datorn som vi (mestadels jag) släpar runt på. Eftersom vi är fyra stycken så verkade det praktiskt med varsin fältflaska, Andrea kan nog orka med att bära en sådan. Någon kniv får hon dock inte; om jag, Tobbe och Martin har varsin så kan vi lägga den fjärde i reservväskan!
         Faktum är att vi hittade riktiga vettiga knivar. Det finns ett slags logga på bladet men i övrigt är det bara borstat aluminium med svart gummigrepp och man kan lätt fälla ut knivbladet med en hand. Hur bra som helst!
         Ficklamporna som ligger framför mig är av svart metall, vi hittade inga sådana där som ska tåla stötar och vatten, men det verkar vara ordentliga grejer. LED-lampa och 20 cm lång, det blir lagom för oss. Batterier hittade vi faktiskt inga i butiken, men vi passade på att springa in i den där stora gallerian som ligger nedför gatan sett från fontänen. Nu är vi försedda med batterier till lamporna och bäst av allt, fyra pannlampor som vi kan ha om vi behöver ha händerna fria! Ni skulle sett prislapparna på dem… Tusentals kronor för varje pannlampa. Men det talar ju för kvalité om inte annat.
         Eldstål och tändstickor är ju rätt grundläggande. Vi plockade på oss småsakerna i ryggsäckarna och såg till att det var ordentligt nedpackat. Utöver det vi skrivit på listan så tog vi också varsitt första hjälpen-kit. Man vet aldrig när man behöver ett plåster eller ett riktigt förband… Förhoppningsvis kommer det inte bli aktuellt, men hellre ha och slippa använda! Det vore ju förargligt om någon av oss blev tvungen att sy ihop ett sår också; jag menar, ingen av oss var väl direkt intresserad av att sy i slöjden och någon sjuksköterska är jag då inte! Hahaha, jag fick just en bild av hur Tobbe skulle försöka sy ihop Martins knä, även om det nu inte var en sådan skada han hade. På tal om den så verkar allt i sin ordning med knäet. Det är skönt att vi kan lita till att alla kan röra sig obehindrat, Andrea inräknat. Henne får vi prata mer om vid något tillfälle. Vi jobbar fortfarande på att ta reda på mer om henne…
         Ni märker säkert vad jag sparar till sist och det har sina skäl. Campingyxorna… Martin var lite, ja, nästan generad för att föreslå det, men samtidigt är det den bistra verkligheten nu. Vi måste se till att vara beredda, helst med ännu bättre beväpning. Om vi kan få tag i skjutvapen så är det ett plus men än så länge får det duga med yxorna. De har ett rätt lätt huvud och med ett skaft av komposit, tror jag det kallas. Svart stål och svart skaft. Ett svart syfte. Men nödvändigt. Vi har ju en till att tänka på numer och då känns det som att vi får göra det vi måste helt enkelt. Som jag sade, syskon har vi ju haft.
         Usch, nu råkade jag skriva ”haft” och jag tänkte sudda det, men jag tror att den här reflektionen blir bättre. Vi HAR fortfarande syskon och familj! Så länge vi inte hör något annat så är det det som gäller. Nu var det inte roligt att skriva längre…

Ber om ursäkt för den tråkiga inledningen, men man blir på sådant humör när man sitter själv och håller vakt. Jag, Martin, sitter i vårt konferensrum, med ryggen mot fönstret och datorn på det avlånga bordet som tar upp största delen av rummet. Glasväggen som skiljer av oss från korridoren är hemskt smutsig, eller så är det kvällsljuset som får dammet på glaset att synas lite extra. Jag försöker låta bli att tänka, men det är svårt.
         Fredde och Tobbe sover i det lilla rummet intill detta, tillsammans med tjejen vi hittade idag. Andrea Eriksdotter. A.E. Känns konstigt att inte bara vara vi tre längre utan fyra, och nummer fyra är en som vi måste ta hela ansvaret för. Jag förväntar mig inte att hon ska slåss liksom!
         Det är jag som har vakten som sagt… Hm, jag är inte så van vid att skriva de här inläggen, det är ju Fredde som gör det för det mesta, men jag gör ett försök eftersom jag är den enda som är vaken. Hehe, alone in the dark…
         Nej, helt mörkt är det ju inte. Det är sommar. Tur är väl det för vi har knappast kläder att ta på oss, fast när jag tänker två gånger så är det ju lätt att inse hur praktiskt det är att vara i stan. Vi kan bara knalla ned till någon affär och ta de plagg som passar. Kanske vi borde satsa på att plundra en sådan där friluftsaffär och skaffa lite praktiska prylar? Vapenaffärer finns ju inte, men… Det är mycket vi behöver. En tanke är ju att byta våra tillfälliga vattenflaskor mot någon variant som går att hänga i bältet.
         Dags att skriva en ”inköpslista” tror jag! Jag kom på några grejer redan nu, fan vad bra jag är! Nåja, skämt åsido, vi var ute och plockade på oss mat i en matvarubutik som ligger här vid knarktorget, men det finns annat som vi kan fixa och det utan problem! Dagens proviant blev mer konserver (tonfisk, ravioli, någon slags korv, frukt på burk), bröd, rökt skinka och så givetvis godis för sockrets skull. Man vet aldrig när man behöver en sockerkick, eller bara något litet mellanmål. Vem ska klaga på mig om jag äter en chokladbit eller två? Det finns annat att oroa sig för…
         Vi gick förbi gatan där vi slog ned zombies också. Det var en konstig känsla att se blodet, benbitarna och sönderslitna kläder, men än mer kusligt var att inga kroppar fanns kvar. De var helt borta och bara spåren var kvar. ”Weird”, var Tobbes enda beskrivning. Det var förresten han och jag som plundrade butiken på käk medan Fredde var kvar här på kontoret och höll ett öga på Andrea. 
         Men saker alltså: Riktiga fältflaskor, varsin ordentlig kniv, sprit från bolaget (att vi inte tänkt på det innan är ju sjukt skumt!), sådana där små campingyxor, minst två ryggsäckar… Tält lär vi ju inte behöva och sovsäckar är onödigt på sommaren… Ficklampor förstås, helst sådana som är vatten- och stöttåliga! Ni ser, det finns en massa saker som vi kommer behöva. Morgondagens projekt blir att införskaffa det här. Det finns en sådan där affär med friluftssaker nedåt gatan, men vi har inte varit åt det hållet än. Kan bli spännande.
         Jag är inte säker på vad man mer skulle kunna behöva. Det finns säkert en massa coola prylar där men vad fan ska vi med en spritlykta till?! Hehe… vi är knappast scouter och nu för tiden är vi väl det ännu mindre än innan. Någon som kan knyta en knop, eller? Humor på hög nivå minsann.
         Ja, nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva här. Jag tror att Fredde är den som är bäst lämpad för att återberätta de större händelserna; om det gått dåligt vid dagens provianträd så hade väl jag och/eller Tobbe skrivit om det, men nu gick det bra. Fredde får fortsätta vara författare till dess att han inte kan längre, av vilket skäl det skulle vara. Visst, en självklar anledning finns att tillgå direkt, men jag vill inte tänka på det. Vill inte ens snudda vid tanken!
         Våra vaktpass kan jag ju nämna förstås… Vi gjorde ett litet schema för någon natt sedan och så roterar vi på det. Inatt gäller det att jag, Martin, har 22:00-01:00, Fredde har vakten 01:00-04:00 och Tobbe har sista passet 04:00-07:00. Skulle det vara så att någon vaknar på morgonen så kan man ju alltid lösa av den som sitter sista biten, men annars försöker vi följa vår planering. Imorgon blir det Tobbe som har första passet, jag det mittersta och Fredde sista. Ni ser säkert mönstret.
         Jag förstår om ni tycker det är konstigt att stiga upp klockan sju på morgonen, men det är lättare med rutiner. Det är nästan som militären faktiskt. Om inte annat börjar jag förstå varför det är så viktigt med disciplin och ordning i militären, det underlättar i besvärliga situationer. Allt är klart, detaljerna på plats, osv osv.

Jag önskar att jag kunde se en film eller så. Eller snarare, jag tänker att jag borde önska mig det, men det är nästan tillräckligt att titta ut på himlen bakom mig. Det är en vacker sommarhimmel. Solen har gått ned, det har flutit in några långa, tunna molnstrimmor som har färgen av bly, en kontrast mot himlen där bakom som är blekturkos typ… En del av himlen är fortfarande lite gulaktig och jag antar att det var där solen gick ned förut. Väldigt vackert som sagt…

Take care. Det här blir allt från mig just nu!

Vi vaknade tidigt morgonen den 29e, eller… Tobbe och Martin vaknade tidigt och jag hade haft sista vakten. Jag var trött, grusig i ögonen och på helspänn efter den nervösa dagen igår. Det var en konstig känsla, men det kändes som om jag hade varit ute och festat tills huvudet gått i bitar. Huvudvärk, stel i nacken… 
          Efter en liten frukost på bröd som blivit torrt och tråkigt tillsammans med kranvatten hade vi ett litet rådslag. Att gå ned på våningarna under oss kändes inte alls lockande men om vi ville ta oss ut ur byggnaden så var vi tvungna att åtminstone ta trapporna ned. Ibland är det bara att ”go with the flow”, eller hur?
          Tobbe var ovanligt tyst den här dagen men Martin såg till att prata för oss båda. Konstigt. Jag hade inte föreställt mig Martin som den typen som vill ut och göra nytta. Hans förslag var rätt och slätt att vi skulle gå ned till knarktorget och spana efter den där saken vi såg häromdagen, ni vet den som sprang från tunnelbanan? Vilket hjälteämne vi fått med oss, hehe. Så här i efterhand är jag givetvis glad att vi gjorde det!
          Vi kom fram till att vi skulle göra ett besök nere på torget i alla fall och leta lite. Fan, om vi skulle göra det här fullt ut så kunde vi lika gärna börja där. Jag menar, om ingen annan ser till att fixa det här så måste vi nog sätta igång.
          Det tog inte lång tid att förbereda de små förråden av vapen och utrustning vi samlat på oss. Jag fick kofoten den här gången. Den har en rätt behaglig tyngd i sig ändå. Martin tog bordsbenet och Tobbe baseballträet. På några punkter har vi blivit bättre emellertid. Vår arsenal har utökats med några halvliters plastflaskor att ha vatten i, vi hittade lite förband i ett skåp och en redigt vass kniv i ett litet kök som fanns på vår våning. En slags minificklampa fann också sin väg ned i vår ryggsäck!
          Känslan av att förbereda sig för krig är inte så oangenäm som man kan tro, men det var ändå en stunds tystnad innan vi drog ut. Vi såg på varandra. En ny medvetenhet växer fram när man konstant omges av död och spåren av den. Tänk dig själv hur du glömmer att memorera din väns ansikte och i minuten efter det så är han borta… Vi såg till att minnas innan vi gick.
          Trapphuset ned var värre än igår och det var ju inte så märkligt. Jag gick först med kofoten i högsta hugg och bara väntade på att få tvärvända när traktormonstret kom rusande för att ta oss. Det låter löjligt, jag vet, ”traktormonstret”, men det är inte så jävla lätt när någonting taget ur en skräckfilm dyker upp och börjar göra livet surt för en. Nej, jag kan inte ens förklara det här. Ni får försöka förstå, skratta om ni vill.
          Vi kom ned på markplanet efter en nervös evighet och som väntat fanns det en nödutgång vid trappans fot. Man kunde fortsätta ned till ett garageplan också, det gick att läsa på en orienteringskarta över byggnaden, men bara att titta ned i mörkret i den trappan var nog. Vi skulle ut nu. På ett slags klumpigt militärmanér öppnade Tobbe dörren och jag kastade mig ut till vänster med Martin efter på höger sida. Utan att säga för mycket så var det helt tomt ute på torget.
          För ett ögonblick stod vi där och tittade upp på stan. Stockholm. Det är en vacker stad på sommaren, men vintertid är det rätt trist faktiskt. Till och med jag som bor här måste säga det. Men vi var inte ute för en sightseeingtur den här dagen, icke!
          Vi stod på en avsats ovanför torget och kunde se ned på de svartvita plattorna som utgör själva torgytan. För det mesta är den full av konstiga människor, knarkare, emotyper och annat löst folk som vi tre, men nu var det tomt som i graven. Graven va? Det var inte ens kul, ursäkta, men ni minns nog det där jag sade om humor och jobbiga situationer.
          Från vår plats kunde vi se in under fontänen, mot butikerna som ligger där under rondellen, och mitt emot dem så ligger den berömda trappan där turisterna sitter tillsammans med stockholmarna på sommaren. Bredvid trappan finns tunnelbanan. Den såg mörk ut nu. Kanske hälften av glasrutorna i svängdörrarna var hela och på flera av de som satt kvar fanns det mörka, utsmetade fläckar.
          Martin var den som tog tag i det hela och det var väl rätt med tanke på att det var hans idé från början. Han satte av i rask takt ned för rampen som leder ned till torget och såg mycket målmedveten ut. Tobbe och jag var inte sena att följa efter, men vi tog det något försiktigare. Spanade bakåt och framåt, höll ett öga på ingången till tunnelbanan och skuggorna under rondellen. Det verkade som att Martins knä inte störde honom för han rörde sig snabbt och lätt över stenläggningen, lite som en katt på jakt. Bordsbenet vilade mot ena axeln och på ryggen hade han ryggsäcken med våra prylar. Kniven och vattnet och det där.
          Vi började med att undersöka hela ytan utan tak innan vi närmade oss biten med butikerna under fontänen. Alla som varit i Stockholm på sommaren vet att det aldrig blir riktigt mörkt där under; det finns fönster i fontänen som släpper ned dagsljuset och det är tillräckligt öppet för att man ska kunna se ordentligt. Men skuggorna är otäcka, speciellt i en situation där man halvt om halvt väntar sig att bli anfallen…
          Det fick bli ett högervarv, precis som bilarna brukade köra i rundeln ovanför oss. Vi gick i bredd, så brett det nu kan bli med tre stycken, med Tobbe till vänster om Martin och jag längst ut till höger. Det långa spåret om man ska tänka i löpartermer. Jag brukar inte hänga på torget så jag minns inte alla butiker så väl, men längs med väggen finns det en gång till gallerian, en öppning upp mot gatan som leder ned till Kungsan… Det finns lite blandade grejer där som sagt och vilka är egentligen inte viktigt.
          Vårt varv gav inte mycket. Butikerna var mörka och glasrutorna hela för det mesta. Vid fönstret till en klädbutik stannade jag för att titta lite. En kropp låg tryckt mot rutan och långa streck av blod var dragna över glaset, som om offret där inne försökt riva sig ut genom fönstret. Det var en kvinna, något äldre av det grå håret att döma. Skyltdockorna drunknade i svartnat blod under henne. Jag stirrade på det, som om det var en annan värld där tiden frusit och allting stod still. Var det där inne som allt hänt, medan vi stod ute i den riktiga världen?
          Tobbe drog mig tillbaka till verkligheten med ett rop utifrån dagsljuset. Jag hoppade till och skyndade ut till dem, bara en aning illamående av det jag sett. Kanske härdas vi dag för dag på vårt äventyr.
          De andra två stod mitt ute i solen och väntade på mig. Vi hade en kort diskussion om vad som borde göras nu. Skulle vi röra oss i den generella riktning som vi visste att polisen fanns i, eller skulle vi ge oss och ta en sak i taget? Personligen tyckte jag att vi borde ta det säkra före det osäkra och gå tillbaka till våra rum. Det skulle vara dumt att göra för mycket bara för att vi kände oss övermodiga ute i dagsljuset. Martin stod tyst och lyssnade på mina halvhjärtade försök att övertyga dem att gå hem. Tobbe stirrade först ned i marken men såg sedan upp, som om han hört något. Vi lyssnade.
          Att inga andra ljud fanns gjorde det lättare att urskilja det som fått Tobbe att stå blickstilla. Någonstans ovanför oss, uppe på vägplanet eller vad man ska kalla det, var det någon som skrek. Det var svagt och försvann så snart jag lyckades skilja det från vindens sus mellan husen. Orörliga försökte vi snappa upp det igen. Sekund efter sekund stod vi, Tobbe med en arm höjd och Martin med blicken fäst på ingenting.
          När vi hörde skriket igen var det mycket närmare och vi kom i rörelse som en man. Om det fanns fler, fler som vi… Vi rusade upp för trappan till vänster om tunnelbanan, tog höger vid dess krön och stannade i den stora korsningen nedanför köpcentret. Solen nådde inte riktigt ned till gatan som löper bort mot biograferna och torget där handelsstånden brukar stå, så det var svårt att se igenom skuggorna där. Redo för vad som helst lyssnade vi igen…
          Hon kom springande runt hörnet på den där gatan som låg i skugga. Kläderna var trasiga och håret en enda trasslig röra som fladdrade bakom henne. Hon var liten men rörde sig snabbt och när hon fick syn på oss tvärstannade hon. Vi stirrade på varandra under ett kort, kort ögonblick, och sedan kom ett helt gäng zombies runt samma hörn.
          I deras tomma ansikten fanns den förfärliga hungern som vi sett förr men knappast vant oss vid. Deras händer var framsträckta likt kloförsedda tassar och de sprang mot flickan. Hon å sin sida rusade mot oss istället; om hon kände igen oss som levande eller om det var att föredra tre zombies framför ett dussin, det gick inte att avgöra då.
          Det fanns ingen tid för planering eller order. Vi sprang och vi gjorde det med våra vapen höjda över huvudet. Det var dags att göra något.
          Mitt på övergångsstället drabbade vi samman med zombierna. Det går inte att beskriva på något annat sätt, det var en regelrätt sammandrabbning på högsta nivå.
          Jag dängde min kofot i ansiktet på den första som kom inom räckhåll och kände tillfredsställelsen av att se skallen splittras av det kraftiga slaget. Bredvid mig körde Tobbe sitt baseballträ i magen på en annan och snabbare än det gick att uppfatta svingade han det i sidled mot zombiens tinning. Martin var den som förvånade mig emellertid.
          Hans annars så lugna jag var borta och istället var hans ögon vilt uppspärrade i en ohygglig koncentration. Han sparkade en vedervärdig figur som rev efter honom i knävecket så att den föll omkull och därefter krossade han dess bakhuvud med ena änden av det tunga bordsbenet. Direkt efter det armbågade han nästa över halsen och fortsatte framåt.
          Jag tappade bort mig själv för en stund i den otäcka, snabba striden. Kofoten var lätt som aluminium i mina händer och svingade nästan sig själv mot de känsligare delarna av människokroppen. En zombie stod framför mig, men jag slog sönder dess ben med ett slag över låret innan jag stampade den i ansiktet. Känslan av näsbrosk och skallben under skosulan var vidrig, men nöden har ingen lag. 
          Det hela var över på mindre än en halvminut. Den sista zombien föll som en klubbad oxe när Tobbe dunkade sitt slagträ i nacken på den. Vi var snabbare än tidigare, mer desperata än någonsin, men förmodligen berodde det mest på att vi överskattat antalet zombies från början. De hade varit sju, inte ett dussin.
          Vi stod där, flämtande efter luft och stirrade vilt omkring oss efter fler att slå ihjäl, men det var stilla nu. Min blick hoppade fram och tillbaka mellan Tobbe och Martin i ett försök att förstå vad vi just gjort. Sju stycken… Martins ansikte var samma gamla vanliga igen. Lugnt, stilla. Om man bortsåg från blodet som täckte ena halvan. Tobbes kläder var dränkta i mörkt blod och hans baseballträ hade spruckit i toppen vid något tillfälle. Hur jag såg ut ville jag inte veta.
          Men vi andades, levde, och hade för en gångs skull inte gjort det för oss själva. Vart flickan tagit vägen i kaoset hade inte någon av oss en aning om, men vi behövde inte leta ens. Jag fick syn på hennes blonda hårtrassel där hon stod bakom ett hörn och kikade på oss med skrämda ögon. Vi växlade några tysta ord med varandra och sedan gick Tobbe försiktigt bort mot henne.
          Martin och jag delade uppmärksamheten mellan dem och de närmaste gatorna. Vet ni hur svårt det är att se åt alla håll samtidigt? Försök någon gång. Föreställ er att ni just varit i samma situation som vi var alldeles nyss och ni lär märka att det är väldigt obehagligt att inte ha koll på alla mörka hörn.
          Det tog inte lång tid för Tobbe att övertyga flickan om att vi var snälla typer. Tanken på att en flicka i tioårsåldern ska följa med tre grabbar är förstås skrattretande, för att inte säga upprörande o.s.v., i vanliga fall, men vi hade inget vanligt fall här. Hon följde snällt med Tobbe när han tog henne i handen och ledde henne tillbaka till mig och Martin. Att stanna kvar på platsen för vidare presentationer var inte att tänka på emellertid, så vi beslutade oss raskt för att återvända hem till konferensrummet.
          Lyckligtvis var det ju inte långt tillbaka, men när vi kom till trapphuset ville hon inte gå längre. Kanske var det något som skrämt henne i hus tidigare; man kan ju tänka sig att det funnits tillfällen till det. Eller så var det bara barnslig trötthet. Tobbe fick hur som helst bära henne upp för alla trappor till vår våning och när vi väl var där rann svetten i hans panna. Martin fällde en kommentar om att han borde vara van vid att bära runt på sin lillasyster, men sekunden efteråt kom vi alla på hur dålig den idén var. Ingen av oss visste om någon alls i våra familjer överlevt. Martin såg skamsen ut och sade inget mer förrän vi kommit upp till oss.
          Väl där såg vi till att ge flickan vatten och en bit bröd att tugga på medan vi tre gick in det andra rummet för att prata. Ingen av oss kan särskilt mycket om småbarn, men vi har ju yngre syskon alla tre. Tobbes lillasyster är nog bara något år äldre än den här tjejen… Hur som helst kom vi fram till att Martin och Tobbe skulle försöka prata mer med henne medan jag satte mig att skriva ned dagens stora händelse.

Och här är vi nu. Att hon heter Andrea fick jag höra just när jag började skriva. Det blev ett långt inlägg det här och… Vänta en sekund, Martin ropar… Andrea Eriksdotter heter hon visst. Ovanligt efternamn, vilket är bra om vi ska försöka hitta någon i hennes familj. En gissning är att hennes pappa heter Erik, haha! Skönt att hon klarade sig i alla fall, och tro det eller ej, men det känns bra att vi hittade henne. Fan vet vad som skulle hänt med henne annars. Usch, det vill jag inte ens tänka på.
          Vi har gjort dagens goda gärning kan man väl säga och det visade sig att vi klarade pressen när det väl kom till sak.
          Innan jag slutar här och går för att diskutera proviantfrågan med de andra så skickar vi alla tre en hälsning till våra egna syskon och familjer: Ta hand om er så tar vi hand om oss och den vi har turen att hitta, ok? Vi älskar er och saknar er, men kanske är det ett tag kvar innan vi kan säga det till varandra.

Vi hittade en anslagstavla i stil med den som hänger på vår vägg där uppe, fast den här låg på golvet och var knäckt på mitten. Korklagret stack ut i vassa bitar och liknade en sådan där ost med små hål i. Herrgård heter det va? Det satt inga papper på den i alla fall så städaren slipper jobba, haha!
         Nu känner jag mig lite löjlig som försöker skämta bort stämningen, men sanningen att säga så var det sjukt obehagligt att gå i ett hus som vi visste var obebott och ändå leta efter någon. Något. Shit, jag blir inte klok på vad jag ska kalla dem. Zombies eller så.
         Strax efter anslagstavlan kom vi till en slags S-kurva i korridoren. Den svängde vänster och sedan direkt höger, nästan exakt som i ett av de där datorspelen när man springer runt ett hörn och plötsligt står öga mot öga med monstret. Den här gången var det lugnt dock; inga monster fanns att skåda, men när vi väl svängt höger och in i en längre bit korridor igen, det var då vi hittade den.
         Handen var avsliten typ på mitten av underarmen och i det dåliga ljuset kunde jag svurit på att det ryckte i fingrarna. Jag ville, eller snarare önskade, att jag kunde haft artigheten att må illa, men hur jag än tittade på handen så kände jag inget. Den låg där. En liten pöl av svartnat blod hade spridit sig ut från armen och sugits upp av heltäckningsmattan.
         Martin kikade över min axel för att se vad vi stannat vid och vände sig sedan bort. Åtminstone han hade den goda smaken att må dåligt av det. Tobbe klev fram mot den avslitna armen och tycktes väga på varje steg. Han kom aldrig riktigt nära, men ni förstår säkert vad jag menar. När han ville peta med kofoten sade jag emellertid nej. Det fick räcka med att hoppa över hand och blod så att vi kunde fortsätta.
         Jag tog täten den här gången. Martin fick knuffa lite på Tobbe för att få honom att röra sig efter mig, men det räckte visst för att hans fascination skulle släppa och vi kunde smyga vidare i dunklet. Det kändes konstigt att gå först nu. Jag höll bordsbenet i ett stadigt dubbelgrepp framför mig och hjärtat bultade lugnt men taktfast. En märklig känsla faktiskt. Jag vet inte riktigt vad den kommer ifrån, men när jag tittade framåt i korridoren var det som om mitt hjärta ville slå hårt av skräck, samtidigt som jag i huvudet tvingade mig att fokusera på vad vi höll på med. Jag kände mig off…
         Tiden sträckte ut sig och det kändes som vi varit på väg bort från den relativa säkerheten i trapphuset i en evighet, när Martin plötsligt väste åt oss att stanna. Jag och Tobbe vände oss om för att se vad han ville och han stod vid dörren som jag just gått förbi. En smal glasskiva var infattad diagonalt i dörren, kanske tio cm bred och frostad. Strimmor av rött blod var dragna tvärs över glaset nära låset. Någon hade förgäves famlat efter handtaget och missat, dragit handen över dörren och sedan… sedan hade det inte blivit mer.
         Martin satte pekfingret över munnen och stirrade intensivt på dörren. Den var ordentligt stängd och jag hade inte tänkt något speciellt när jag gick förbi, men Martin tog mycket långsamt handen från munnen och vinkade åt mig och Tobbe att komma. Tobbe var framme i två snabba, ljudlösa steg och jag ställde mig tryckt mot väggen alldeles därefter. Martin knackade två gånger på sitt öra med fingret och tog sedan ett steg tillbaka.
         Jag spände mig och försökte höra lite mer än bara suset av luft som strömmade förbi oss genom korridoren; någonstans längre fram måste en dörr stå öppen och luften kunde blåsa fram och tillbaka mellan den och trapphuset. Tobbe lutade sig fram mot dörren och lyssnade han med. Hade det inte funnits en så förfärlig spänning i luften hade jag skrattat åt hans märkliga ställning, stödd på ena benet och med vänsterörat vänt mot dörren. Men jag ägnade inte mer än ett ögonblick åt det.
         När nu Martin helt tydligt inte ville säga något så var det svårt att veta vad vi lyssnade efter, men vi stod lydigt där och gjorde vårt bästa. När smällen kom så var det en väckarklocka som fick oss att tumla bakåt av överraskning och rädsla. Men det var inte från rummet i sig som ljudet kom, utan längre bort i korridoren, där vi inte varit än. Tobbe mumlade något om dörrar som slogs in och såg med ens svimfärdig ut. Martin stirrade vilt rakt ut i ingenting eller om han nu såg något där borta, och han svingade omedvetet baseballträet fram och tillbaka.
         Någonting hade definitivt märkt av vår närvaro och närmade sig med stormsteg den utsatta plats vi stod på. Förvirrat kände jag en snabb övergående känsla av lättnad när illamåendet kom. Så mänskligt att vara rädd när, ja, när ett monster är på väg för att ta dig…
         Tobbe reagerade först av oss. Han slängde upp dörren till det lilla rummet vi stått utanför och började dra med sig Martin in i det. Stanken av ett slakthus slog emot oss så fort dörren öppnades och ny luft fyllde rummet, men det var inte det som fick mig att stanna. Panikslagen insåg jag att det var rena självmordet att gömma oss i ett rum med bara en ingång! Befriad av det plötsliga oväsendet skrek jag rätt ut och fick tag i Tobbes och Martins tröjor. 
         I ett enda språng satte jag av med de andra i släptåg och vi flydde så fort benen bar oss åt det håll vi kommit från. Redan vid det första andetaget sved luften i lungorna och när vi kom till den där S-kurvan var det med knapp nöd vi kom runt hörnet utan att slå omkull varandra i ivern att komma fram.
         Till all lycka så har Martins knä visst blivit bättre ändå, för när vi hörde ännu ett blodtörstigt, förfärligt, skräckinjagande vrål bakom oss så flög han förbi mig och tog ledningen mot nödtrappan. Bakom mig flåsade Tobbe vidare och väl ute i trapphuset tog vi det knappast lugnare utan rusade uppåt mot vår våning och det lilla skydd vi hade där. Om det ens är att räkna som skydd. Vi ser ju vad som kommer efter oss, men det är inte mycket till hjälp om vi råkar ut för något som är stort som en jävla traktor.
         Med andan i halsen slängde vi igen vår nödutgångsdörr och aldrig har jag tyckt så bra om klangen av metall mot metall när den gick i lås. Småspringande tog vi oss bort till vårt konferensrum och snubblade in där. Tobbe försvann in i det lilla rummet till höger. Hans knän skakade våldsamt av den plötsliga ansträngningen och spänningen.
         Martin och jag sjönk ned med ryggen lutad mot väggen på motsatt sida om ingången. Vi stirrade ut i korridoren i den riktning som trapphuset låg och lyssnade efter ljudet av tunga steg i trappan som förkunnade att döden närmade sig. Orörliga satt vi, som statyer.
         Efter några minuter kom Tobbe ut igen. Han tittade ned på oss och vi såg upp på honom; ett lågt, nervöst skratt kom från honom och tillsammans med det glittrade det av ofällda tårar i ögonen. Utpumpad satte han sig bredvid mig och tittade ut genom glasdörren med oseende ögon. Vi drog varsin djup suck. Vi satt kvar. Vi hade klarat oss igen, men det hade varit nära. Igen.

Läsare, familj, vänner… alla ni som är där ute och kanske läser. Vi klarar oss gång på gång men det börjar bli tungt. Jag vet att det ibland låter som att vi har rena rama cirkusen här men vi gör vårt bästa och hittills har det fungerat. Om vi bara håller ihop nu och tar det ännu mer försiktigt så ska det nog gå bra.
         Som ni kanske förstår så är ingen av oss säker på vad som slog in dörren två trappor ned, men vi misstänker att det var det där stora som hux flux fick för sig att jaga oss också. Än så länge verkar det lugnt, men jag är glad för att vi sover i skift om nätterna…
         Just det, vi ska också fortsätta hålla utkik efter det där vi såg förut. Om det var en annan levande själ och inte en odöd sådan så vill vi absolut hitta den här figuren!

Fridens.