I’m back! Eller ja, vi är fyra stycken, det ska ni inte oroa er för. Vi åt lite kvällsmat på bröd och något slags bredbart pålägg för en stund sedan och passade på att diskutera vår beväpning lite. Att vi behöver fler skjutvapen är givet så det står som prio ett imorgon förmiddag. Allt som ser officiellt ut kan vara civilpolis, militära fordon eller något annat viktigt. Det är i sådana bilar vi kan hitta vapen och ammunition, tror jag, för hur man än ser på saken så kommer vi inte så långt på 17 patroner om vi möter samma sak som vi tog oss igenom häromdagen…
Lite av det skälet tänkte jag avrunda de här senaste inläggen med att skriva ned andra halvan av projekt ’Flytta utan att dö’. Jag kan med säkerhet säga att det blir minst ett inlägg till med en uppdatering angående vår utrustning och sådant, men efter det har vi inte riktigt klart för oss vad vi vill göra.
Vid kvällsmaten tog vi upp möjligheterna att ta oss härifrån jämfört med möjligheten att bli räddade om vi stannar kvar. Martin är för en ”utbrytning”, som han kallade det, där vi ser till att beväpna oss som fan och sedan satsar på att lämna stan. Med lite tur är den här zombieinvasionen eller sjukdomen inte spridd i hela landet och då finns det förmodligen andra levande. Kanske de rentav läser det här!
Tobbe verkar lite kluven. Svårt att säga varför han är sådan med tanke på hans inlägg på den här sidan. Han verkade inte vara den som lägger fingrarna emellan om ni förstår vad jag menar. Men det är klart, vem är jag eller Martin att döma honom? Hela grejen är så otänkbar i sig.
Jag kan ju göra ett nytt försök att sammanfatta det, eller vad säger ni, kära läsare (måste tro att ni finns där ute…)? Det är jag, Fredde, tillsammans med Martin och Tobbe och Andrea. Fyra överlevande i en stad som Stockholm, miljonstaden… Obegripligt att vi inte sett fler levande ännu. Vi är illa beväpnade, tämligen ensamma och ingen av oss vet om familjen lever och mår bra. Ok, vi fick lite ljus längs den dystra horisonten när Tobbe hittade pistolen, men det är bara en enda. Och ja, det finns många, många, zombies som gärna skulle ha oss till middag!
Usch… Och fan. Vad jag tänker om vår framtid är inte särskilt svårt att gissa, men jag har lite svårt att skriva ned den. Det hade bara blivit en tyst debatt om jag är för eller emot Martins förslag. Jag vet inte säkert än.
Nåja, så länge jag funderar kan ni ju ’roa er’ med den ’rafflande fortsättningen’… Undrar just om det finns någon som faktiskt gillar att läsa om det? Någon sjuk jävel som njuter av att läsa varje ord vi skriver om hur zombies jagar oss och vill döda oss?! Ju mer jag tänker på det desto troligare låter det. Faktiskt! Äckligt… För att inte helt spåra ur här tror jag att jag ägnar mig åt del två.
Femtio, kanske sextio, meter längre bort stod de. De stirrade på oss och gapade hungrigt med sina äckliga käftar. En av dem sträckte långsamt fram handen och jag kunde föreställa mig de spruckna naglarna, blodet som torkat in på fingrarna och… De var fler än vi någonsin sett tidigare. Jag hann inte räkna dem under det korta ögonblick som vi bara stod där, men det måste ha varit minst tjugo stycken. Därefter bröt ett helvete jag aldrig tidigare varit med om lös… (Snyggt författartrick, vad? Jag kopierade slutet på förrförra inlägget!)
Martins glömde blodfläckarna i ansiktet i samma ögonblick som horden rusade mot oss. Många. Många händer, ögon, tänder… Jag skrek till Tobbe att inte släppa Andrea och placerade mig sedan snett framför honom. Martin fyllde upp luckan till vänster om mig så att vi bildade en slags triangel med basen mot zombierna. Det var kusligt hur lätt det gick att bara göra det, som om vi tänkte samma sak, att nu gällde det överlevnad eller en plågsam död.
I ögonvrån såg jag hur Tobbe lät Andrea glida ned på marken igen och han tog ett stadigt tag i hennes hand. I högerhanden vilade yxskaftet och hans fingrar vitnade. Det är en konstig detalj att minnas men jag ser det klart om jag bara tänker tillbaka. Så stod vi där och var… ja, beredda. Raderna som jag just skrev här ovan tog bara några sekunder i verkligheten men det var tillräckligt.
Som en skänk från ovan visade det sig att zombierna inte var lika snabba allihop. Fyra eller fem stycken var lite före de andra, som också de kom i små klungor och grupper. En vidrig figur var först fram till mig och mitt yxblad träffade honom i ansiktet, lite från sidan, så han raglade iväg mot Martin som satte in en hård spark över benet på den fulingen. Den kanske redan var död efter mitt hugg, men Martin gick helt upp i sin blodtörst och dunkade yxhuvudets flatsida i pannan på zombien. Sedan rätade han på sig likt en spänd fjäder och handen med yxan piskade ut för att slå ned nästa odöd.
Med två stycken långsamt blödande zombies vid fötterna blev det plötsligt lite svårt att röra sig. Lyckligtvis var det där Tobbe kom med idén att försöka gå runt; om man går åt motsatt håll på den här avsatsen kommer man ned till den där stora shoppinggatan alla går på och så trappan ned på knarktorget. Det var den Tobbe ville till.
Jag och Martin försökte täcka upp så gott det gick vid frontlinjen medan vi backade efter Tobbe som mer släpade med sig en gråtande Andrea. Det är lätt att tänka på hur det är för oss tre som gör vårt bästa för att överleva, men vi har ändå åtta-nio års försprång… Andrea måste ha varit i upplösningstillstånd.
Precis när jag såg att Tobbe och Andrea rundade hörnet ned mot trappan kände jag ett skarpt stick av smärta i armen. Med ett vansinnigt skräckvrål snurrade jag tillbaka och gjorde ett jättehopp bakåt för att slita mig lös. Zombien som slagit klorna, eller naglarna kanske, i min arm drogs med i den plötsliga rörelsen och föll. Som en besatt pilade Martin fram och högg nästan huvudet av varelsen där den stod på alla fyra. Så stirrade han upp på mig med en vild glöd i ögonen, men det här var den gnista man vill se hos någon som slåss.
Martins händer var täckta av mörkt blod och han hade ett rivsår över kinden, men hur det än förhöll sig med honom var det värre med de zombies som försökt ta sig förbi honom. En avhuggen hand låg på gatstenen i en pöl av blod som sakta rann ned för asfalten. Det ryckte i ett finger på handen.
I röran glömde vi nog nästan bort Tobbe och Andrea. Kanske hälften av zombierna hade blivit brutalt nedklubbade och några till hade gapande sår efter våra våldsamma utfall med yxorna. En jävel saknade till och med en bit av skallen… Jag och Martin såg på varandra i ett ögonblick av märklig triumf. Vi hade gjort det här, klarat oss mot en betydligt större övermakt än sist och nu var det bara några kvar.
Med gemensamt språng framåt tog vi oss an eftersläntrarna som nått fram till stället för det ohyggliga skådespelet. Jag drämde knytnäven i ansiktet på en zombie som sträckte fram båda händer mot mig och följde sedan upp med yxan. Campingyxan kändes fjäderlätt, varje sving kom som av sig själv och långt ned i djupet av mig vaknade en primitiv sida som njöt av stundens hetta. Smaken av seger i munnen, äckligt sur av dött blod men blandad med sött adrenalin!
Förmodligen var det inte så många som tjugo stycken, men det är ju svårt att räkna mitt i alltihop. Den sista zombien gjorde något som helt tog oss på sängen emellertid. Den vrålade. Högt, obegripligt och märgisande fick den ur sig ett tjut som lät som en blandning av kallelse och halvmänsklig dödsångest. Ljudet fick oss att stanna upp i vårt anfall och bara stirra, men sedan vände den sig mot oss och vi avslutade det hela med den precision bara två vana soldater har. Vi kastade oss fram och yxade ned zombien med en mängd hugg från alla sidor.
Just då, när vi stod där flämtande och flåsande efter striden kom jag ihåg de andra. Var var Tobbe och Andrea? Tanken måste varit tillräcklig för Tobbes förvirrade rop letade sig upp från torget till oss och som en man vände vi om och sprang tillbaka nedför avsatsen.
De två stod vid trappans fot och stirrade bort mot gångtunnlarna och affärerna som ligger under fontänen. Nackdelen med sommardagarnas starka ljus är att det blir väldigt svårt att se platser som ligger i mörker och torget var inget undantag. Några snabba hopp förde mig och Martin ned till dem.
Först stirrade vi också, sedan frågade Martin vad de tittade efter. I en snabbt framviskad förklaring fick vi veta att någonting hade rört sig där i skuggorna och eftersom Tobbe kände sig rätt säker på att det inte var vi så hade han stannat. Jag försökte urskilja något utöver de kakelklädda pelarna som bär upp konstruktionen med bilväg och fontän, men det var svårt.
Men så var det något, en liten rörelse långt borta i mörkret. Tobbe tog tag i min arm för att visa att han också såg det. Vi stod blickstilla och jag räknade de dunkande hjärtslagen i bröstet. Fem, sex, sju, åtta, nio… Var det något mer där eller var det bara ett spratt som ögonen spelade oss? Tretton, fjorton, femton…
Och sedan kom de ut, en efter en. De liksom dök upp med ojämna luckor mellan sig; i ena ögonblicket var det tomt, i nästa stod där en zombie som snabbt fick sällskap av fler. Martin började svära tyst för sig själv mellan sammanbitna tänder. Andrea knep ihop ögonen och vägrade titta på massan som kom fram från underjorden. Jag minns att jag hann tänka ”fan, fan, fan” om och om igen.
Det som äntligen tog oss tillbaka till nuet var Tobbes utrop i skräckblandad förvåning. Med allt vårt fokus på zombierna på andra sidan torget hade vi glömt tunnelbaneutgången till vänster om oss. Först när strömmen av odöda sinade något och en av dörrarna slog igen vaknade vi till liv.
Under några förfärliga, långa sekunder stirrade vi på horden av zombies och de stirrade på oss. Ni minns vad jag skrev nyss om att räkna fienden mitt i allt? Nå, den här gången kan jag med säkerhet säga att de var för många för att räknas.
Plågsamt sakta lyfte Tobbe upp Andrea i sina armar och vid rörelsen tog de hungriga zombierna ett prövande steg framåt. Jag lade märke till att de flesta saknade skor och att de efterlämnade svarta blodavtryck på de vita plattorna på torget. De svarta blev bara svartare…
På ett tyst kommando från Tobbe tvärvände han och studsade som en leopard upp för trapporna med Andrea. Jag och Martin var tiondelen efter honom och vrålet av missräkning som kom från alla zombies var öronbedövande. Det som sedan följde flöt ihop till en mardrömslik dag.
Dånet av otaliga fötter som springer förföljde oss upp för trapporna och dämpades bara lite när vi svängde upp på avsatsen igen. Som om vi var häcklöpare hoppade vi över liken som låg på varandra efter den första striden och efter det lät vi benen gå som trumpinnar. Förföljarnas vrål och tjut blev emellertid inte svagare, de blev starkare och tycktes plötsligt komma från alla håll! Jag svalde och svalde igen, försökte få lite fukt i munnen men det var torrt som en öken. Det stack i halsen för varje andetag jag tog och paniken började komma. Varifrån kom de?!
Som om jag kallat på dem rusade tre zombies ut från en liten tvärgata och lyckades nästan klippa oss mitt i språngmarschen. Tobbe hann inte stanna så han tog istället ny fart och sprang ned en av dem. Ljudet av zombieskallen som slog i trottoarkanten och sedan sprack ekade nästan under brovalvet ovanför oss. Min yxa träffade den ena i halsen och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag haft sinnesnärvaro nog att hugga från vänster; zombien snubblade ut från oss och lämnade efter sig ett långt blodspår på ett halvt fönster.
Den tredje missade oss helt och hållet. Sprang helt enkelt förbi oss och innan den begripit vad som hänt landade Martins armbåge i ryggen på den med ett benknäckarbrak. Jag såg inte vart den tog vägen utan sprang efter Tobbe.
Det är svårt att tro, men trots att han bar på Andrea lyckades Tobbe få sig ett ordentligt försprång när vi tog hand om de uppdykande zombierna. Med endast vår egen vikt att släpa på lyckades vi ändå komma ikapp honom utanför shoppinggallerian. Han snodde runt med vild blick när jag lade handen på hans axel och ena handen for mot yxan i bältet men lugnade sig genast.
Våra efterföljande zombies var allt annat än lugna. Likt en våg av vrålande, mörka figurer kom de upp vid backens krön i höjd med fontänen och fick genast syn på oss. Då fattade jag beslutet för oss alla att det inte gick att fly den här gången. Det var för många zombies och för lite plats. Dessutom skulle ingen av oss orka springa länge till.
Med de andra i släptåg kastade jag mig in i gallerian och rusade mot rulltrappan på vänster sida. Den stod naturligtvis still; nödstoppknappen var nedtryckt och sönderslagen, men det gagnade oss egentligen bara bättre. Uppe på avsatsen som löper runt övervåningen skulle det hur som helst bli lättare att göra sig av med fienden.
I några snabba manövrar slet jag åt mig en brandsläckare och positionerade mig vid avsatsens räcke. Tobbe satte ned Andrea i ett hörn som bara kunde nås om man tog sig förbi oss tre först, sedan rusade han iväg mot ett illrött skåp med en brandyxa inuti. Med sin lilla yxa var det snabbt gjort att slå sönder glaset och slita ut den tyngre kusinen till campingyxan. Sin nya vana trogen var Martin den som förvånade mest.
I allt-i-allo-butiken på plan två i gallerian lyckades han på mycket kort tid hitta ett grytlock modell större bland köksattiraljerna och med detta som sköld ställde han och Tobbe sig vid rulltrappans krön. Det var allt vi hann och det känns inte så pjåkigt i efterhand!
Därefter började vad som endast kan beskrivas som ett regelrätt slag hämtat från medeltiden. Upp för rulltrappan kom ett helg gäng zombies och de skydde inga medel för att ta sig fram. De slet och drog i varandra, bet och klöste där de kom åt… Den smala rulltrappan tjänade sitt syfte emellertid och såg till att inte fler än två nådde oss samtidigt. Efter en dusch med brandsläckaren kom den första zombien upp och mötte sitt öde i form av Tobbes brandyxa.
Skummet blev rött av blod och rosa bubblor flög åt alla håll. Enligt någon överenskommelse de gjort utan att säga till mig tog sig Martin och Tobbe an de rasande zombierna i tur och ordning. Bang; en rev över grytlocket med spruckna naglar och belönades med ett kvickt hugg från Martins yxa. Duns; zombiehuvudet skiljdes från kroppen när Tobbe vevade runt den tunga yxan och på tillbakavägen krokade tag i nummer tre. Denna tumlade bakåt och drog med sig ytterligare två i fallet nedför rulltrappan.
Att det var många zombies den här gången har säkert gått fram, men det var först när vi stod där och kämpade tillbaka dem som jag verkligen (verkligen!) förstod hur många de var! En efter en lyckades de ta sig fram till rulltrappan och uppåt, men det var ändå en kokande soppa av ilskna, svältande zombies nere på markplanet. De sprang runt, runt eller försökte tränga sig framåt, sträckte sig upp med klolika händer eller rentav gjorde ansatser att klättra på väggarna upp till oss.
Min brandsläckare tog naturligtvis slut rätt omgående och det kändes ännu mer naturligt att kasta den tunga släckaren ned i grytan av fiender. Hade vi haft ett skjutvapen där kunde vi kanske fått den att explodera, men med sin blotta massa lyckades den ändå golva en storväxt zombie.
Många av er som läser vet säkert att det finns fler rulltrappor som leder upp till övervåningen, men det verkade som att zombierna inte kunde tänka så pass långt. Det var fågelvägen som gällde, inget annat!
Tobbe tröttnade efter en stunds svingande av brandyxan och jag bytte med honom. Med hans campingyxa i vänster hand och min egna i höger tog jag över slakten vid trappkrönet och Tobbe fick hämta andan. Jämfört med att stå bredvid med brandsläckaren var det här en helt annan upplevelse; tillfredsställelsen att klippa till med ena yxan, sedan andra och se hur fienden föll över bandet blev ett rus av adrenalin. Den där primitiva sidan finns säkert i oss alla, men hur många får chansen att släppa fram den?
Det var djuriskt, en ren metodisk slakt, men vad kunde vi göra? När Martin tröttnade och blev avlöst av Tobbe hade det slutat strömma till zombies genom skjutdörrarna i entrén. Det var fortfarande många kvar nere på golvet, men det var en seger i sig att vi fortfarande levde. Jag svingade vidare och för varje gång yxan mötte motståndet av dött kött blev jag ännu lite vildare. Vi kom ännu lite närmare!
I ögonvrån såg jag hur Martin försvann in i butiken igen. Han måste ha sprungit igenom hela butiken för han kom springande på avsatsen någon halvminut senare, bärande på ett knyte av diverse småprylar. Jag kunde inte se vad det var utan att vända mig om, vilket hade varit ett misstag, så jag lät det vara och ägnade mig åt att ta död på zombies.
Kanske finns det de som förvånas över hur lätt vi verkar ta det här med att döda zombies, men sanningen att säga är det en blandning av skräck, instinkt, tur och zombiernas bristande förståelse för allt vad taktik heter. De bara springer rätt på och skyddar sig inte för något. Sätter man ett slag i huvudet på dem så faller de som käglor. Mängden zombies är dock en nackdel för oss som är tre, men den här gången räddades vi delvis av Martins uppfinning.
Han förklarade vid ett senare tillfälle hur han gjort, men jag berättar det här bara.
Med två burkar av någon gas, typ butan eller hårspray, vad som helst, hade han tejpat ned tryckmekanismen så att det sprutade ut gas i en strid ström. Dessa två behållare slängde han ned i gröten av zombies och lät behållarna tömmas. Sedan kom genidraget; att en zombie dör av förgiftning trodde väl ingen av oss, men molotov cocktails hade ju visat sig fungera, så efter tio-tjugo sekunder var Martin framme vid räcket igen och började kasta ned billiga cigarettändare.
Har man någon gång provat att slänga tändare i marken så vet man att de kan explodera typ, om man har lite tur, så Martin hivade ned ett helt gäng av dem, en i taget. Jag såg en som exploderade helt kort men det blev inget mer. Nästa försök gav bättre utdelning.
Med ett jättelikt ’svisch’ tog gasen nere på golvet eld och det tog inte många sekunder innan det spred sig upp i kläderna på zombierna. I någon slags allmän panik började de myllra runt varandra och det fick resultatet att än fler fattade eld! Gasen på golvet brann som en liten sjö där nere (gas sjunker ju som bekant) och på mestadels nakna fötter trampade zombierna i det. Jag, Martin och Tobbe upphov varsitt segervrål av den hemska men ändå fantastiska synen!
Och det var väl egentligen allt. De zombies som varit i rulltrappan klarade sig bättre men mötte lika snabbt döden uppe hos oss. Nu stod vi alla tre på helspänn vid trappans krön, väntande på att elden skulle dö ut och att de sista zombierna skulle försöka ta oss. En sista brinnande rackare lyckades faktiskt ta sig upp till oss och förde med sig stanken av brinnande kött, men Tobbes brandyxa träffade med full kraft i bröstet på den.
Lite förvånade över att det faktiskt var över stod vi för en stund och bara stirrade på förödelsen. Branden på golvet dog bort när väl gasen var slut, men små lågor lekte fortfarande i tyg och trä på sina ställen. Högarna av lik var en mindre trevlig syn… Mörkt blod kladdade ned överallt och vi var väl inte i bättre skick. Tobbe såg ut som en galen massmördare där han stod med yxan och helt spräcklig av blodfläckar.
Jag och Martin såg inte mycket ut för världen, det ska medges, men vi verkade ha klarat oss lite bättre. Mest ren var förstås Andrea, men det var ju snarare en känsla av lättnad att det var så!
Där slutar nog andra halvan av vårt äventyr från i förrgår. Jag ogillar egentligen tanken att kalla det ”äventyr”, men det finns inte mycket annat att kalla det. Nu är jag rätt trött, både i händer och huvud… Det ska bli skönt att få sova lite så att jag orkar med vaktpasset inatt. Jag har fått mittenpasset förstås.
Jag ska försöka se till att de andra skriver en bit här också, men jag lovar inget. De verkar lite bekväma med att låta mig fortsätta!
